Hur bra kan det bli?

Den 21 juni 2003 var jag på Ullevi för att se Bossen och the E-Street Band. Vi hade en enorm tur med köandet, och hamnade precis bakom de som hade sovit utanför insläppet. Efter knappt 5 timmars köande sprang vi in på fotbollsarenan i centrala Göteborg, för att sedan sitta stilla i några timmar till. Sen drog det igång. Vi stod ca 15 meter från scenen, vilket betyder att vi såg ALLT. Efter ytterligare tre timmar var det slut. Allting var nästan ofattbart bra. Det här var den i särklass bästa spelningen jag någonsin hade varit på (och troligen den bästa jag kommer att få uppleva). Veckorna efteråt rådde det någon typ utav Springsteenfeber i vårat avlånga land. Skivbutikerna sålde slut på "Springsteen Greatest Hits", och nästan alla samtal mynnade ut i att jag stolt berättade att "jag var där!".
Några år tidigare, närmare bestämt två dagar efter det att jag hade fyllt 18 år, var jag på ett litet och sunkig ställe i Västerås som heter "the Smalls". Alla stereotyper du kan tänka dig samlas där, för att lyssna på musik och, framför allt, för att bli packade. Jag var där för att lyssna på Västeråsbandet "the Waves" och, framför allt, för att bli packad. Efter en hel kväll med irländsk folkmusik och med alldeles för många öl i kroppen mådde jag prima. Så här vill man att livemusik ska låta. Jag hade dansat med gamla tanter, blivit bjuden på öl och fått känna den där känslan att "det är vi - en för alla, alla för en". Den känslan får man sällan uppleva, och det krävs alltid ett strålande partyhumör och mycket öl i kroppen för att den ska infinna sig. Eller..?
För några dagar sedan kom jag över ett exemplar av Bossens nya platta, We Shall Overcome - The Seeger Sessions. Vad ska man säga? Blir det bättre än så här? Känslan som infinner sig i kroppen när man spelar den plattan är i väldigt nära den jag kände den där kvällen på "the Smalls" för fem år sedan. Visst gör musikerna sitt till, men det finns en nerv i plattan som bara en riktigt stor artist kan plocka fram, en riktig boss...
Så här i efterhand inser jag mitt misstag när jag inte var i Stockholm igår kväll, speciellt när jag har fått rika vittnesuppgifter på hur bra det faktiskt var. Bruce Springsteen gör det igen, men den här gången får allt låta som det faktiskt gör. Man kan nästan höra hur den stålsträngade gitarren har en sliten sunburstlack, hur banjon är lite missfärgad av hudavlagringar och hur dragspelet luktar sådär som dragspel gör. Årets platta utan tvekan!
Nu ställer jag mig frågan igen. Hur bra kan det bli? För det kan väll inte bli bättre än så här? Svarar jag nej så skriker den lilla empiristen inom mig "Är du dum i huvudet?". Jag säger ofta saker som "kan det bli bättre?" och oftast kan det ju faktiskt det. Jag antar att vi helt enkelt lugnt kan luta oss tillbaka och bara njuta av den här plattan, i tron på att nästa platta i vanlig ordning toppar den här. För än är Bossen ohotad...

Till nästa gång, ha det!