När hösten blev vår

Och så gick tiden, som det ekorrhjul det tycks vara i vårt avlånga land. Folk åkte till och folk åkte därifrån. Någon pratade i telefon, någon pratade i mun. Och varför inte?
"Prata på, men säg nåt" var min spontana tanke där jag satt på ett inte lika spontant valt café. Jaja, solen värmde alltjämt och diskussionerna huruvida det var indian eller brittsommar fortskred i en trivsam takt. Dessutom tror jag en av caféets gäster log mot mig. Kanhända är det mitt favoritcafé, åtminstone var det en sanning den här gången. Uteterrass, parasoll, fri påtår, pensionärer blandat med barnfamiljer och nykonfirmerade tuggummitjejer. Allt detta, samt två toaletter. Himlen. Just det fångade mitt intresse, alltså inte himlen, utan toaletterna. Fri påtår har en baksida, eller kanske framsida. Ärligt talat sket jag i vilket, nu var det dags att låta allt gratiskaffe förena sig med vattnet i toaletten.
Väl framme vid de två toaletterna var det givetvis kö. Jag är ingen stor köare, men den här gången gick det bra, för på väggen satt det gamla kort på Uppsala. Korten i sig var kanske ingen enorm upplevelse, men turligt nog hade någon själ förbarmat sig över dessa blekta pappersark, och försett dem med små förklarande bildtexter. Jag läste lite förstrött bland dessa, allt medan blåsan blev mer och mer besvärande. Under en av bilderna stod det ungefär så här: "På Gunnars café kunde man sitta och fika och spana på folk, ända tills marknadskrafterna tog över och byggde Tempo-Åhlenshuset." Haha, vilken känga! Vet bingolottotanterna om vart de bränner sin pension? Jo, på ett rött café! Samtidigt hörde jag en av toalettdörrarna öppnas, varpå min glädje blev sådär upphöjd med två. Ut kom en av caféets gäster, som tidigare kanske hade gett undertecknad ett litet subtilt leende. Den här gången var det inte lika subtilt, utan ett verkligt trevligt leende. Jag spelade givetvis cool, nickade lite och gick in på muggen. Tur att man kan sitta, annars hade jag nog pissat i taket.
När toalettbesöket var avklarat hade det tidigare så fina vädret blivit höst. Reflexmässiga ångestkramper gjorde vad de kunde på mig, men ingenting hände. I mitt hjärta hade våren just anlänt, och behöver jag mer av den varan styr jag mina vinterkängor mot Café fågelsången.
- Erik

Små segrar

Låt dig inte luras av bilden, den aspirerar nämligen på att vara bilden för en tämligen stor seger. Men, tills detta är en verklighet, och medan vi får spela det spel som heter stora finans, får vi låta de små segrarna bära oss.
"Va fan pratar han om?"
Jag pratar om de små segrarna, som bjuds tills det att den stora kärleken, den eviga freden eller den genomgående rättvisan uppfylls.
Min senaste delseger bör rimligen gå under epitetet gubbig, men va fan, låt den göra det då. Påväg hem från ett tvåtimmarspass på racern cyklar jag igenom det city som kallas för Önsta centrum. Som jag minns det, var det ett ganska trevligt tillhåll för oss folkölsdrickande 16-åringar, gott om faciliteter samt pizzeria, jourbutik, kyrka och bibliotek. Nåväl, allt detta står kvar, men med en gigantisk skillnad. Vad som en gång var mitt centrum är numera någon annans. Just denna kväll var det tre killar i 14-årsåldern som verkade vara landsherrar. Gungande fram och tillbaka, sådär som man går när man är 14 bast, ständigt kåta och med en typ av suveränitet när man ska se världen antingen svart eller vitt. Vilken färg det som en gång var mitt centrum hade, just den här dagen, vet jag inte och jag stannade inte för att ta reda på det. Kanske berodde det på att jag var rädd för att få spö i mina lycratrikåer, kanske var jag helt enkelt inte upplagd för en diskussion som begränsas till några "fett" "hora" samt ett och annat "orka". Hur som helst så är det inte speciellt viktigt här.
De tre pubertala killarna gick i bredd på cykelbanan och pratade med varandra. Åtminstone tror jag det. Nån sa hora till en annan, varpå han svarade fett och den tredje skrek orka så det ekade över torget.
Då slog gubben i mig till. Den lilla rösten inom mig, som just för dagen var den äldsta 24-åringen på vår allt som oftast gråa planet, tänkte på alla helvetesmopeder som lätt gör 50 knyck, sträckte ner händerna i bocken och pressade upp hojen i en respektabel hastighet. Det får bära eller brista. Med ett par centimeters marginal passerade jag mellan två av dessa "hipp-hopp-gangsters", varpå den tredje kastade sig åt sidan.
"Fan len, ta det lugnt!!!"
"Du är ju sjuk i huvudet!!!"
Vad de inte förstod var följande: Jag heter inte Len, jag heter Erik. Vidare så tog jag det precis så lugnt som jag kunde, vad som skrämde dem var endast den renaste formen av gubbadrenalin (och möjligen det definitiva faktum att jag är sjuk i huvudet, och där hade de ju faktiskt en poäng).
Vad vill jag då säga med den här lilla betraktelsen? Dels vill jag dela med mig av det breda leende som spreds över mina läppar när de hurrade fram mig med sina glåpord, och dels vill jag uppmana alla att verkligen njuta av de små segrarna.

I just det här fallet är segern solklar - torget är fortfarande mitt... - Erik

Västerås - Sommarstaden

Jag brukar alltid hävda att Västerås är en trevlig stad, i alla fall på sommaren. Det har jag inte alltid gjort, men efter det att jag lämnat staden för en tid, blir min syn på densamma klart förändrad. Västerås erbjuder massor med sommar. Att beskriva allt genom någon typ a naturlyrik är väldigt passande. Västerås är, liksom naturen, död på vintern. Känslan av att ingen lever där från oktober till april är påtaglig, men i samma stund som vitsipporna sträcker sig upp mot himmelen, föds 130 000 själar som dör i sin längtan efter sol och liv. Tacksam för denna industri- och gurkstad är jag då, när jag sitter i eftermiddagssolen på en av stans många uteserveringar, och dricker kall öl á 60 spänn. Jag är Västeråsare, men jag bor inte här.
Tanken slår mig, medan jag väntar på att kyparen ska komma in och subtrahera ytterligare 60 spänn från min så kallade privatekonomi, att det måste finnas fler än jag som har insett Västerås sommarvärde. Det finns fler uteserveringar nu, än när jag bodde här. Är det efterfrågan som föder tillgång, eller kan det vara så att tillgången ger en efterfrågan? Vad jag undrar är följande: finns det någon eller några, som har bestämt att jag ska sitta här och lapa öl och sol, långt innan jag faktiskt slog mig ner? Visst, ägaren till restaurangen hade säkert en förhoppning om att så skulle bli fallet, men är det mitt val att jag sitter här, i en trevlig sommarstad, på en trevlig terrass, drickandes trevlig öl och har det trevligt? Eller är det någon annans idé?
En bild, vet inte vems, men jag använder den. Utomlands, behöver ta ut pengar, går till uttagsautomat, stoppar in VISA-kort i ett hål i väggen. Bakom väggen sitter en snubbe, som tar mitt kort. Han kollar hur mycket jag vill ta ut, använder en kortavläsare, en analog, som inte är helt ovanlig på restauranger (och som alla familjeresande svenskar fruktar, då man kan bli blåst, allt enligt Packat & Klart). Snubben tar pengar ur en låda, och spar bongen för att senare debitera mitt konto. Jag får mina pengar och mitt kort, och kan fortsätta shoppa skinnjackor i den 35° värmen.
Förloppet som bilden berättar är säkert inte äkta, men det ger en annan, mer subtil bild, av hur vi vill ha det utomlands. Som hemma. Vi är vana att vara omgivna av uttagsautomater (eller var vana, nu blir jag förbannad om nån inte tar kort...), men dessa ting förekommer inte i det land vi gästar. Våra värdar, alltså de som potentiellt försöker blåsa oss på våra pengar, fixar uttagsautomater, men de fungerar inte riktigt som vi är vana att uttagsautomater gör. Istället för att allt sköts av våran nya gud, den elektroniska, sköts allt manuellt.
Påväg till bussen som ska ta mig hem till Uppsala, går jag genom en av Västerås många gallerior. Jag stannar, stirrar, skrattar, gråter och måste slutligen föreviga. En utomlandsuttagsautomat som tillhandahålls av, vad som en gång hette, Sparbanken. Visst, delvis fiktion och delvis tillfällighet - jag vet, men det spelar ingen roll. Den slutliga bilden av sommarstaden, den som kommer att finnas kvar, är den sistnämnda. För precis som Västerås lider av ett oerhört Stockholmskomplex, så verkar sommarstaden Västerås lida av ett Rhodoskomplex. Jag bara väntar på att min födelseort ska finnas med i nästa charterresekatalog: "Västerås - vilt nattliv och barnvänliga stränder."

Jag älskar Västerås för Västerås. Jag älskar Västerås som Västerås - Erik

"... tämligen ointressant."

1976, dvs. tre år före all god musiks och litteraturs död, skrev Ulf Lundell sin debutroman, "Jack". Det är en bok som kommit i otaliga nyutgåvor, och den jag precis har avslutad blev tryckt 2004 i den norska staden Trondheim. Jag tillhör de människor, som innan jag sätter tänderna i en bok eller film, vill veta vad andra har tyckt om den. Visserligen följer jag inte nödvändigtvis deras rekommendation (läs inte alls), varför det kan vara knepigt att förklara anledningen till att jag läser dessa högst subjektiva synpunkter. Jag tänker inte gå in närmare på detta, utan avfärdar allt som tvångshandling.
Vad jag dock ska gå in närmare på, är intrycket man får av den här publikationen av Jack. Vad som först slår mig när jag ska pynta 60 spänn för den, är hur oerhört fult omslaget är. Det går delvis att se på bilden här intill, men är än värre när man faktiskt håller den i handen. "Kan det här verkligen vara boken jag fått rekommenderad ?" frågar jag mig själv. Men, som det heter, man ska inte döma boken genom omslaget. Om man då, så som jag i allmänhet gör, läser lite på bokens baksida, just för att få några fler subjektiva röster om vad man kan förvänta sig vad gäller läsupplevelsen, torde man bli avskräckt. Som fjärde omdöme, räknat uppifrån, återfinns Christina Åkermans (Kvällsposten) dito. Det lyder som följer: "Romanen är tämligen ointressant".
- Va?!! Kan man trycka gör så om man har för avsikt att tjäna kulor på den? Mig veterligen, är detta ganska ovanligt. Men visst, har man redan gjort sig rik som författare och musiker kanske man kan passa på och vara lite rolig? Det är ju inte direkt någon doldis vi snackar om, och då menar jag både boken och författaren.
Kanske är effekten till och med den motsatta? Kanske är det här den bästa kritik Jack kan få? En kritiker som inte förstår (eller snarare; en kritiker som inte förstod), och som samtidigt målar upp Lundell på himmelen bredvid den största, bredvid Jack Kerouac. Initialt känns det ju väldigt fel av utgivaren att plocka fram den negativa kritiken, men det är ett medvetet fel. Jag går på det en kort stund, för att sedan se ett sista desperat försök att vara ickekonventionell, jag ser ungdomsrebellens sista dödsryckning.
Men det är skit samma. Jag vill gå på det, jag vill att även min upplaga av Jack, av 2004-års modell, ska vara farlig och ge mig det jag tror den gav människor som läste den 1976. Jag vill att den ska andas den, så som jag har förstått det, goda och rebelliska 70-talsluften och jag inser i samma stund att det kanske inte var exakt så, men för mig som inte var med, är det så. Och framför allt - det är en bra bok. En parallell till den gode Martin Luther kan vara på sin plats. Jag säger som han sa om bibelns apokryfer: det är god och nyttig läsning.

Jag läser Lundell Ulf Lundell har du läst honom nån gång? - Erik

Sommaren är här

Det är vad folk säger till mig, det är vad SMHI:s hemsida handlar om, och det är vad SVT-leendena vill göra gällande. Jag går inte på sånt skitsnack, inte i normala fall, och synnerligen inte i detta högst onormala fall. Sommaren är här när jag inte längre kan förneka det, när jag svettig går omkring i kalsonger och när lusten att bada blir så överhängande, att jag trotsar min kropps egna vilja, och kastar den i det iskalla vattnet.
Igår kväll, dvs. idag morse, kom sommaren över mig, men inte i form av iskallt vatten eller svettdroppar längs ryggen. I år anlände sommaren genom vetskapen att livet pågår, när jag försöker sova.
På vintern är det annorlunda. Då kan man helt obehindrat läsa ett kapitel till, spela ytterligare en låt och göra en sista nattmacka, och ändå ha natt kvar när man slutligen sluter sina ögon. Om man vid denna tid på året ens tänker tanken "jag tror jag är lite hungrig", så har natten bytts mot dag. Ljuset är så pass påtagligt, att man omöjligen kan ignorera det. Gilla läget kanske låter väl bittert, då hela ens övriga resa genom året just går ut på att komma till sommaren, men det är ändå vad man som nattmänniska måste göra. Antingen det, eller så får man sluta sova. Och det kanske inte är ett genomdåligt alternativ, i alla fall inte om man vill ha allt. Soluppgång, morgonsol, middagssol, kvällssol, solnedgång och slutligen solfrånvaro. Livet som nattälskande sommarmänniska ter sig aningens besvärligt, men jag antar att det är värt det. För solen är påtagligt vacker strax innan den kommer över kanten, och det gör den en liten stund efter 04.00.

Livet levs i brytpunkterna - Erik

Stil är dygd

Det bästa sättet att inte hamna i trender, som man från första början kan klassa som dåliga, är att aldrig gå in i dem. Just därför skriver jag detta inlägg, för att stoppa någonting som diverse cykelklädestillverkare verkar försöka profitera på till årets säsong. Jag talar givetvis om den blå-röd-svart-gul-grönrandiga världsmästartröjan. I allsköns reklamerbjudanden har jag under våren förstått, att jag numera kan köpa mig olika kläder, där de mer eller mindre heliga världsmästarfärgerna, har varit applicerade. Det är inte okej!
Jag inser att jag låter lite motsägelsefull, då jag för ungefär ett år sedan var påväg att lägga en mindre förmögenhet på en sadelstolpe, där dessa ränder återfanns. Låt mig då förklara: Det är inte samma sak! Visserligen är det nog också en glidning i vad som kan anses vara okej, men det är ändå inte samma sak. Inom cykelsporten finns en extrem fixering kring tröjor, vilket främst är av praktiska skäl, då olika positioner i ett etapplopp, eller i någon annan ranking, berättigar olika tröjor. Det finns dock en tröja som är mer mytomspunnen, och betydligt vackrare, än de andra. Det är världsmästartröjan, och den får endast bäras av den regerande världsmästaren. Att man som glad amatör har de fem ränderna på någon cykelkomponent kan väl passera, inte minst eftersom det oftast betyder att det är en dyr och bra komponent, men att som ickeregerande världsmästare använda dessa färger som sina egna är hädelse! Vad Eurosport kommentatorn, tillika stilfascisten, Anders Adamsson skulle säga, vet jag inte om jag vill höra. Klart står dock att man den här gången har gått över gränsen för vad som är okej, i en besinningslös jakt på profit. Jag hoppas innerligt att jag slipper möta någon lönnfet, om än glad motionär, iförd världens fem bästa färger på mina försommarturer.

2007 äger bara Paolo Bettini rätten till den sanna stilen, och det skall så förbli - Erik

Över innan det har börjat

I dagarna kom ett besked som jag har gått och väntat på. Ivan Basso lämnar sitt team. Enligt pressmeddelandet är det hans egen önskan, då hans inblandning i dopinghärvan "Operacion Puerto" nu blir tydligare och tydligare, och han vill inte äventyra lagets heder. Haha, vilket jävla skitsnack...
Hur som helst är det med lite vemod jag skriver detta, Basso var en av mina absoluta favoriter och jag trodde verkligen på hans oskuld. Nu ska jag understryka att han inte är dömd (till skillnad mot Jan Ullrich), men det ser inte så ljust ut.
Jag är av den uppfattningen, att om man verkligen älskar någonting, så kommer man springa in i väggar lite då och då. Det handlar alltså om att resa sig upp, för att sedan ta sikte på nästa vägg. Givetvis kommer jag även att göra det den här gången, men det leder mig ändå in i grubblerier. Hur mycket ska jag behöva stå ut med, både vad gäller knepiga arrangörer (alternativt ett knepigt UCI) och vad gäller just doping? Och har jag rätt att kräva en dopingfri proffsklunga? Jag tänker inte ens försöka svara på dessa frågor, men de ligger alltid som ett filter när jag försöker avnjuta en stenhård bergsettap från TV-soffan. Det är synd och skam att det ska behöva vara så, men fortfarande ett faktum. Visserligen kanske det är ofrånkomligt, för när man genuint intresserar sig för något, intresserar man sig oftast även för saker som ligger lite i kölvattnet av huvudintresset. Det är i alla fall en sanning för mig, och den gäller klar längre än vad de 21 mytomspunna serpentinerna upp för Alpe d´Huez gör.
Givetvis kommer Bassos nuvarande "icke-klubb-tillvaro" göra det svårt för honom att över huvud taget tävla i år, varför jag måste dra tillbaka mitt tips på honom som Tour de France-vinnare. Mitt nya tips lyder istället Alexander Vinokourov, förutsatt att ingen konstig dopingproblematik sätter stopp för honom. Fan, det är ju sjukt att jag ens ska behöva reservera mig mot det. Han kör hur som helst för ett ganska nytt team, som heter Team Astana. Vad jag har förstått, så kanske det inte är det renaste av ProTour-lagen, men jag håller tummarna. In i väggen och upp igen.
Varför kommer just Vinokourov att vinna då? Dels så har han sedan några år tillbaka prickat in topp 10 placeringar på Touren, dels så är han bra uppför och på tempoetapperna, och givetvis har han ett hyfsat starkt lag. Även om detta, rent cykelmässigt, är hans styrkor, så är det inte därför han kommer att vinna. Vinokourov kommer att köra in i gult på Paris gator, just därför att han har en sådan extrem vinnarskalle. Alla som såg när han 2005 solovann på Champs-Elysees, alltså den avslutande etappen på Tour de France, som traditionellt alltid vinns av en spurtare, vet vad jag menar. Attack på attack på attack tills ingen orkar svara!
Det betyder dock inte att mina vinsttips är slut här. Den 12:e maj startar Giro d´Italia, och eftersom vi inte kommer att se fjolårssegraren vinna i år (jopp, det var Basso), har jag tvingats till många och långa sömnlösa nätter där olika kalkyleringar får bli substitut till vila. Tipset lyder hur som helst Gilberto Simoni, team Saunier Duval- Prodir. Han har vunnit förut och placerar sig oftast väldigt högt. Som om inte det vore nog, så har han troligen det starkaste laget med sig till Girot, med bl.a. suveränen Iban Mayo. Med andra ord behöver jag inte sticka ut hakan lika mycket här, som i min Tour-tippning.

Alexander Vinokourov kommer att vinna 2007 års Tour de France!

Gilberto Simoni kommer att vinna 2007 års Giro d´Italia!

Med förhoppning om strid in på mållinjen, samt måttlig användning av EPO - Erik