Nyckeln till mitt hjärta

Det är inte sällan som jag påstår någonting i stil med "det här är fan årets bästa platta". Nu menar jag inte nödvändigtvis att jag, genom det uttalandet, har koll på årets alla plattor. Ibland kan det t.o.m. vara så att jag egentligen håller någon annan av årets skivor högre. Nej, uttalanden av den här typen ska istället förstås som ett mycket högt och gott betyg.
Hur som helst, jag är beredd att lägga ytterligare en till skiva i högen av årets alla bästa plattor. Skivan ifråga är Stefan Sundströms relativt nysläppta, med det tilltalande namnet Fabler från Bällingebro. Skivan som sådan är oerhört vacker och har en stark naturprägel, nästan som om allas våran Sunken hade gått och blivit lite utav en sentimental mysgubbe. Lyckligtvis är detta inte fallet. Det finns, som vanligt, en stark samhällskritisk underton som går genom hela skivan. Eller som Sundström själv uttryckte det i SVT:s morgonsoffa "nu är det klass mot klass". Det uttalandet fällde han egentligen inte om sin egen skiva, men jag tycker att det är så pass bra att det kan få stå för skivan också.
Jag har under de senaste veckorna (eller kanske månaderna - vem håller reda på sånt?) ständigt propsat på att få spela skivan för mina nära och kära, som av någon outgrundlig anledning aldrig riktigt lyckats förstå hur bra den egentligen är. Vad det beror på vet jag inte, men en förklaring kan kanske återfinnas i påståendet "Erik, jag är inte lika fattig och deprimerad som du är", som en polare till mig så fint uttryckte det. Och visst, om man måste vara fattig och deprimerad för att förstå storheten i Fabler från Bällingebro, så kanske det kan vara ett pris som är värt att betala. För precis så bra är den!
Vidare går inte en Sunkenplatta förbi, utan att man får en ordentlig dos av just Stefan Sundström. Det kanske låter ganska självklart, men det bör ändå pointeras. I dagsläget, där var och varannan artist får sina låtar färdigskrivna av Max Martin, är det oerhört skönt med en skiva där artisten i fråga är medverkande genom hela skivan, hela vägen från låtskrivandet till den slutmixningen. Och detta märks väldigt tydligt när det handlar om Stefan Sundström. Har man även möjligheten att se honom live (vilket undertecknad har gjort två gånger sedan skivsläppet...) växer skivan till att bli någon typ av helhetsupplevelse. Varje gång "En näve näring" snurrar igång i cd-spelaren, flyttas jag tillbaka till det svettiga golvet på Debaser eller till det inte lika svettiga Katalin. Ett rus går genom huvudet, precis som det gör efter en lyckad förfest och som på beställning dras mungiporna upp mot öronen. Mitt hjärta exploderar... Om priset för allt detta är att vara deprimerad och fattig, så är det ändå ett lågt pris. För det är bättre att var just deprimerad och fattig i grupp, än att vara det själv. Och om Stefan Sundström ingår i gruppen, då är det jävligt bra.
Visst, både du och jag är väl medveten om följande: det är möjligt att just jag gillar skivan så mycket, bara för att den framkallar fina minnen (om än ganska dimmiga). Det är fullt möjligt att så är fallet och jag vill understryka att jag inte är en objektiv recensör. Men vad spelar det för roll? Om skivan endast blir såhär bra i kombination med liveframträdanden, vad väntar du på i så fall? Köp skivan, samtidigt som du fixar en biljett till nästa spelning. Det är inte bara ett enastående bra tips, det är din förbannade skyldighet...
Här finner du nästa spelning.

Deprimerad och fattig, men framför allt: leendes - Erik

Länkar...

Jag är inte ensam! Det slog mig senast för några dagar sedan (även om det inte var första gången). Ibland har man inget att göra, och då surfar man planlöst runt på den nästan oändligt stora vågen av ettor och nollor. Jag tror det är vid dessa tillfällen som du kollar om jag har skrivit någonting vettigt här (det är i alla fall vad jag brukar göra). Just det kan jag inte garantera, men jag vet att andra har gjort det. Därför tänkte jag lägga ut några länkar till bra, kul, smarta, läsvärda eller bara andra sidor på den största av vågor. Länkarna ifråga går till alla möjliga sidor, och jag gör inte anspråk på att ge dig en surfning i någon speciell genre. Det finns dock en sida som är bättre än alla andra, men den håller jag för mig själv. Varför? Troligtvis för att jag är ett sådant under av integritet, men kanske även för att jävlas lite med dig.
Hur som helst, se dessa länkar och det här inlägget som mitt bidrag för stunden till ett mer värdigt och meningsfullt liv av sysslolöshet.

• Västerås stifts hemsida. Det bästa av stift, men kanske inte den bästa av hemsidor.
• Radioheads hemsida. Inte den bästa av gruppens hemsidor, men den snyggaste och smartaste.
• Sunkens egna, och oerhört personliga, hemsida. Orkar man bör man läsa i gästboken, där han även skriver lite själv. Han har givetvis även en myspacesida, som är väl värd ett besök.
  
• Kjell Höglund i massor. Kanske bara för fans, men är man det (vilket varje person med självaktning bör vara) är det riktigt mysigt.
  
• Nina Ramsbys myspacesida är kanske inte så upphetsande. I alla fall inte förens låtarna har laddats in... Hon har gjort lite grejer med Martin Hederos, kanske mer känd som den eminenta pianisten från the Soundtrack of Our Lifes.
  
• Två kul bilddagböcker. Den ena är nog mest kul, den andra är både kul och snyggt fotad.
  
• Genom den här lobbyinggruppen ska jag vara med och förändra världen. Ett varningens finger dock, eller snarare två. Det första fingret pekar på att sidan är under konstruktion, det andra på att det kan råda en viss åldersgräns. Eller..?
  
• Till sist, för alla inbitna Dylan-fans. En sida som mycket väl kan fungera som en bibel för er som behagar. Den har även ett mycket rikt länkarkiv.
  

Med en förhoppning om att nattens timmar ska kännas lite kortare - Erik

Lugnare vatten

Den suveräne Kjell Höglund fortsätter meningen med "makligare sjö". Jag tror att den låten ska tolkas visionärt, dvs. att låten handlar om en önskan om att vara någon annanstans. Det är i alla fall det som jag får berättat för mig när jag idag lyssnar på den. Det beror antagligen på att jag definitivt skulle behöva besöka de lugnare vattnen och den makligare sjön. Kanske inte för alltid, men för ett tag. Att få leva i fullständig harmoni har aldrig tilltalat mig så mycket, eftersom jag anser att det är på de stormiga haven som det händer saker. Både rent konkret, men även med den egna personen. Nu har jag kommit till en plats, eller en punkt om man så vill, där utveckling inte längre är möjlig. För att jag ska få ut någonting av alla de stormiga haven, behövs en förändring. Det är den jag söker i den makligare sjön. Visst, rent teoretiskt kan förändring komma även på hav där det blåser orkan, men frågan är om det är värt risken. Man vill ju inte drunkna...
För övrigt vore det skönt att få andas ut lite, att i lugn och ro få guppa omkring i en liten optimistjolle på Mälaren en sommarkväll. Själv, utan mål, men definitivt med mening. Men - jag känner mig själv så bra att jag vet hur jag fungerar. Jag skulle inte stå ut, åtminstone inte någon längre tid. Ju mer man lever, desto mer behöver man av livet för att känna att man lever. Livet är på det sättet som en drog. Frågan är bara om det går att överdosera det?
Hur som helst, jag vet mycket väl vad jag borde göra. Lika väl vet jag att det inte kommer att hända. Jag är ingen segelkille. Jag gillar snabba motorbåtar. Jag väljer orkanen före den makligare sjön.

Lugnare vatten, makligare sjö
och vid horisonten Lycksalighetens ö
vågorna häver sig i tysta, tunga kullar
havet är en moder som förbarmar sig och rullar
(Kjell Höglund)

Vi syns på havet, vilket väder det än må vara - Erik