När hösten blev vår

Och så gick tiden, som det ekorrhjul det tycks vara i vårt avlånga land. Folk åkte till och folk åkte därifrån. Någon pratade i telefon, någon pratade i mun. Och varför inte?
"Prata på, men säg nåt" var min spontana tanke där jag satt på ett inte lika spontant valt café. Jaja, solen värmde alltjämt och diskussionerna huruvida det var indian eller brittsommar fortskred i en trivsam takt. Dessutom tror jag en av caféets gäster log mot mig. Kanhända är det mitt favoritcafé, åtminstone var det en sanning den här gången. Uteterrass, parasoll, fri påtår, pensionärer blandat med barnfamiljer och nykonfirmerade tuggummitjejer. Allt detta, samt två toaletter. Himlen. Just det fångade mitt intresse, alltså inte himlen, utan toaletterna. Fri påtår har en baksida, eller kanske framsida. Ärligt talat sket jag i vilket, nu var det dags att låta allt gratiskaffe förena sig med vattnet i toaletten.
Väl framme vid de två toaletterna var det givetvis kö. Jag är ingen stor köare, men den här gången gick det bra, för på väggen satt det gamla kort på Uppsala. Korten i sig var kanske ingen enorm upplevelse, men turligt nog hade någon själ förbarmat sig över dessa blekta pappersark, och försett dem med små förklarande bildtexter. Jag läste lite förstrött bland dessa, allt medan blåsan blev mer och mer besvärande. Under en av bilderna stod det ungefär så här: "På Gunnars café kunde man sitta och fika och spana på folk, ända tills marknadskrafterna tog över och byggde Tempo-Åhlenshuset." Haha, vilken känga! Vet bingolottotanterna om vart de bränner sin pension? Jo, på ett rött café! Samtidigt hörde jag en av toalettdörrarna öppnas, varpå min glädje blev sådär upphöjd med två. Ut kom en av caféets gäster, som tidigare kanske hade gett undertecknad ett litet subtilt leende. Den här gången var det inte lika subtilt, utan ett verkligt trevligt leende. Jag spelade givetvis cool, nickade lite och gick in på muggen. Tur att man kan sitta, annars hade jag nog pissat i taket.
När toalettbesöket var avklarat hade det tidigare så fina vädret blivit höst. Reflexmässiga ångestkramper gjorde vad de kunde på mig, men ingenting hände. I mitt hjärta hade våren just anlänt, och behöver jag mer av den varan styr jag mina vinterkängor mot Café fågelsången.
- Erik

Små segrar

Låt dig inte luras av bilden, den aspirerar nämligen på att vara bilden för en tämligen stor seger. Men, tills detta är en verklighet, och medan vi får spela det spel som heter stora finans, får vi låta de små segrarna bära oss.
"Va fan pratar han om?"
Jag pratar om de små segrarna, som bjuds tills det att den stora kärleken, den eviga freden eller den genomgående rättvisan uppfylls.
Min senaste delseger bör rimligen gå under epitetet gubbig, men va fan, låt den göra det då. Påväg hem från ett tvåtimmarspass på racern cyklar jag igenom det city som kallas för Önsta centrum. Som jag minns det, var det ett ganska trevligt tillhåll för oss folkölsdrickande 16-åringar, gott om faciliteter samt pizzeria, jourbutik, kyrka och bibliotek. Nåväl, allt detta står kvar, men med en gigantisk skillnad. Vad som en gång var mitt centrum är numera någon annans. Just denna kväll var det tre killar i 14-årsåldern som verkade vara landsherrar. Gungande fram och tillbaka, sådär som man går när man är 14 bast, ständigt kåta och med en typ av suveränitet när man ska se världen antingen svart eller vitt. Vilken färg det som en gång var mitt centrum hade, just den här dagen, vet jag inte och jag stannade inte för att ta reda på det. Kanske berodde det på att jag var rädd för att få spö i mina lycratrikåer, kanske var jag helt enkelt inte upplagd för en diskussion som begränsas till några "fett" "hora" samt ett och annat "orka". Hur som helst så är det inte speciellt viktigt här.
De tre pubertala killarna gick i bredd på cykelbanan och pratade med varandra. Åtminstone tror jag det. Nån sa hora till en annan, varpå han svarade fett och den tredje skrek orka så det ekade över torget.
Då slog gubben i mig till. Den lilla rösten inom mig, som just för dagen var den äldsta 24-åringen på vår allt som oftast gråa planet, tänkte på alla helvetesmopeder som lätt gör 50 knyck, sträckte ner händerna i bocken och pressade upp hojen i en respektabel hastighet. Det får bära eller brista. Med ett par centimeters marginal passerade jag mellan två av dessa "hipp-hopp-gangsters", varpå den tredje kastade sig åt sidan.
"Fan len, ta det lugnt!!!"
"Du är ju sjuk i huvudet!!!"
Vad de inte förstod var följande: Jag heter inte Len, jag heter Erik. Vidare så tog jag det precis så lugnt som jag kunde, vad som skrämde dem var endast den renaste formen av gubbadrenalin (och möjligen det definitiva faktum att jag är sjuk i huvudet, och där hade de ju faktiskt en poäng).
Vad vill jag då säga med den här lilla betraktelsen? Dels vill jag dela med mig av det breda leende som spreds över mina läppar när de hurrade fram mig med sina glåpord, och dels vill jag uppmana alla att verkligen njuta av de små segrarna.

I just det här fallet är segern solklar - torget är fortfarande mitt... - Erik