Jag är ett stort fan av svensk film. Det var en sanning fram till den 6:e februari 2007. Det här blogginlägget är inte alls tänkt att handla om det här, men eftersom jag även är ett fan av de lite längre blogginläggen, samt att detta är en viktig upptäckt i mitt liv, så kommer jag avhandla detta innan jag kommer in på min egentliga poäng.
Jag har inte sett filmen som titeln anspelar på, och kommer antagligen och troligtvis inte heller att göra det. Framför allt beror det på att den har fått så dåliga recensioner, men det faktum att jag har sett ettan ligger också till grund för detta beslut.
Efter att ha genomlidit en tråkig höstdag, som så småning om ledde mig in på en om möjligt ännu tråkigare höstkväll, tänkte jag i ett försök att liva upp tillvaron se en svensk film. Valet föll på Göta Kanal. Val och val förresten, det faktum att jag kan alla Lasse Åberg-filmerna mer eller mindre utantill, samt att mina föräldrar, vilkas boning detta utspelar sig i, hade Göta Kanal på sin inspelningsbara DVD, ledde mig fram till detta "val". Hur som helst, jag såg filmen och funderade sedan en stund på om ställningen till duschdraperiet skulle klara av min vikt just i det ögonblicket när man låter pallen vicka. Då den troligtvis inte skulle hålla, bestämde jag mig för att jag inte gillar all svensk film. Gott så.
Men vad hände egentligen den 6:e februari 2007? Jag lämnade tillbaka Seinfeldt-boxen, säsong tre, och fick tillbaka min DVD-box som heter Sällskapsresor, som under nästan ett år bott hos två polare. Några dagar senare hade jag återigen sett alla fem filmerna och kunde bara konstatera; jag gillar inte svensk film. Detta bör förklaras ytterligare. Jag gillar alla fem filmerna i boxen Sällskapsresor, men inte för att de är svenska. Jag gillar de för att de är så fantastiskt skickligt gjorda. Kan hända har de inte det bästa skådespelarna, inte det snyggaste fotot, inte de mest intressanta karaktärerna, men likt förbannat är det några av de bästa filmerna jag har sett (givetvis med rangordning, bäst till minst bäst: Snowroller, Sällskapsresan, SOS, Golfaren, Hälsoresan). Det här är inte bara roliga filmer, det är även världens bästa familjefilmer (med begränsningen att jag endast kan bedöma de filmer jag har sett, samt att jag inte vet om, och i så fall hur, översättningar har gjorts). Många försök att utmana dessa har gjorts, och så vitt jag kan bedöma, så är det egentligen bara ett som lyckas, Sunes sommar (och julkalendern, om man får räkna in den?). Det alla dessa filmer gör, är att de lyckas underhålla hela spannet, från sådär 7-åringar och upp till stjärnstopp. Jag mins att jag såg Sunes julkalender tillsammans med min farsa, och han skrattade på de mest underliga ställen, medan jag var ordentligt road av när pappa Rudolf började brinna i byxorna under "Stilla Natt". Det min farsa skrattade åt var givetvis pappa Rudolfs ständiga försök att leva upp till föräldarollen, och hans ständiga misslyckanden. Kan tänkas var igenkänningsfaktorn hög? På exakt samma sätt fungerar Sällskapsresor. Detta gör dessa filmer till tydligt livstolkande filmer, men inte bara för vuxna, även om det kanske blir tydligare där. Speciellt Sune-filmerna har samma livstolkande kvalitéer, fast för barn. Det kan vara inslag av misslyckande, kärlek och kampen mellan gott och ont. Det sistnämnda är väldigt skickligt gjort, då det även problematiserar den svart-vita bilden av gott och ont. Esset ägs ändå av Sällskapsresor, speciellt de två tidigaste filmerna, som arbetar i ett tydligt avgränsat rum, dvs. semester. Här kan t.o.m. den mest depraverade teologstudenten finna frid, framtidshopp, och ro.
Innan det här kan klassas som en recension, eller ännu värre; ett reklamjobb, ska jag lämna mitt dribblande med några bra filmer, som samtliga råkar vara svenska, därhän. Istället ska jag ägna några rader till min egentliga poäng.
Vi har alla olika kanaler ut i den mediala världen. En kanal, likt den här bloggen, är en enkel, trevlig, och framför allt gratis sådan. Problemet är bara att synas, om man har det som ett självändamål. Just den här gången är mitt mål att nå ut, men inte för att propagera svensk film. Inte ens för att visa på det geniala i filmerna som jag tidigare pratade om (dit räknas givetvis inte Göta Kanal 1 och 2), även om man kan tro det. Nej, min poäng är istället att sälja min kompis. Gå in på hans
My Spacesida och lyssna! Gör du inte det, kan du falla offer för min nya raggningsreplik:
"Har du inte hört Micke? Häng med hem till mig, så kan vi lyssna lite. Du vet, det är min polare..."
En frusen, snöig, ung man kommer in i en ICA-butik. Desperationen och tröttheten i hans ögon kan ingen ta miste på, endast nikotin och koffein kan möjligen bota. Dagen har varit lång och hård, flera timmar är bortslösade på lögner som inte ens de mest konspiratoriska personer skulle tro på. Här kommer du som läsare in i berättelsen.
