Ein, zwei, drei - krossa Paraguay!

Inleder dagens blogg med att dra en lättnadens suck. Sverige lever fortfarande i VM! Allt tack vare mannen här bredvid, dvs. Fredrik Ljungberg, och inte den nakna gubben.
Att Ljungberg och Olof Mellberg inte alltid kommer så bra överens är allmänt känt. Exakt vad det beror på finns det en mängd olika teorier kring, den ena mer osannolik än den andra. Jag tror nog att de alla säger någonting om sanningen, vilket leder till att de nog bör betraktas som aspekter istället för teorier.
För några dagar sedan hörde jag en av dessa aspekter, som jag själv inte hade hört tidigare. Den menade att Ljungberg och Mellberg inte bara tävlade om allt det vanliga som man brukar dra upp, utan även om vem av dem som var snyggast. Jag har alltid bestämt hävdat att mitt liv vore klart mer intressant om jag såg ut som Ljungberg. Det skulle det säkerligen vara även om jag såg ut som Mellberg, men det här är en delikat hypotetisk valsituation. Valet är så att säga inte pest eller kolera, utan mer Ferrari eller Lamborghini. Att det sen var Ljungberg som petade in målet gör inte valet svårare.
Nu kanske jag inte avgudar "Freddie" som den nakne mannen på bilden verkar göra, men jag står likt förbannat fast i min åsikt. Valet är enkelt, och jag skulle välja Ljungbergs magrutor framför Mellbergs sju dagar i veckan. Det riktigt svåra valet ligger istället i vilken bil jag skulle köra...

Med hopp om en snabb sportbil och solbränna året runt
/Erik

Tankar kring materialism och mig själv

När jag under hösten 05 flyttade från en lägenhet på 40 kvm, till ett studentrum på13 kvm, så fick jag en insyn i mitt sätt att leva. Detta livssätt är genom prylar. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte välja bort de mest idiotiska sakerna att ställa på mina 13 kvm. Vem behöver egentligen en 32" widescreen TV, 120 cm säng, ett skrivbord storleksmässigt värdig en direktör, 2 st tävlingscyklar med tillhörande verktyg och flera uppsättningar däck, ett par skidor, 2 st gitarrer samt massor utav saker "som inte tar någon plats"? Tydligen så behöver jag det.
Missförstå mig inte nu, jag skriver inte detta för att klaga. Jag älskar varje liten pryl så mycket att det lätt skulle kunna förväxla med den kärlek som en förälder känner till sitt barn, eller som den döende känner till livet.
Min granne brukar kolla in hos mig och skratta gott, då han har en viss kännedom om den tiden i mitt liv när jag på allvar trodde att jag ensam kunde förändra världen och saker som materialism var det mest avskyvärda och onaturligaste en människa kunde bekänna sig till. För att skapa en typ av ideologisk dispyt brukar han nöjt konstatera att "Erik, du är materialist", varpå jag endast kan svara "jopp, så är det". Är det faktiskt så, som jag befarade när jag visste vad som var rätt och fel, att man ändrar åsikter och värderingar ju äldre man blir? Från att ha sett det förträffliga i planekonomi och marxism, till att istället behöva erkänna inför sig själv att liberalismen har vissa, mycket genomtänkta drag.
Under den senaste helgen har jag återigen fått smaka på den prylfixering och det prylbehov som jag har arbetat upp hos mig själv. Jag ska spendera några veckor hos mina päron i sommar, vilket naturligtvis innebär att man måste ha lite packning med sig. Så jag började packa. 2 st tävlingscyklar med tillhörande verktyg, en akustisk gitarr, en uppsättning munspel, 3 väskor med kläder och sånt, 6 plastpåsar med det som inte fick plats i väskorna samt en x-box. Det kan vara värt att påpeka att jag fortfarande saknar de saker som inte kom med.
I den här framställningen av mig själv kan det se ut som om jag har gett upp, lagt mig på rygg för att ständigt blotta min strupe mot alla kapitalistiska marknadskrafter som kan tänkas finnas. Så är inte fallet. I alla fall inte nu, när jag äntligen har kommit till insikt om mitt nästan perversa förhållningssätt till prylar.
Nu återstår endast en fråga; vill jag ha det så? Det finns massor med olika religiösa uttalanden, som säger att man endast ska äga ett visst antal prylar, annars börjar prylarna äga dig. Jag undrar om det är så? En annan fråga är om det är jag som har valt prylarna, eller om de så att säga har valt mig? Har jag helt enkelt fastnat i konsumtionssamhällets nät, som efterhand har format sig till en skön hängmatta? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. En sak är dock säker. Det är aldrig för sent att revidera sina åsikter. Jag både tror och hoppas att detta försök till revidering ska fortsätta genom hela mitt liv, och förhoppningsvis så gäller det inte bara mitt förhållningssätt till prylar.

As easy it was to tell black from withe
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split
(Bob Dylan)

Men, tills detta inte bara är en verklighet i mitt huvud - flest prylar när man dör vinner!

Sommarlov (mer eller mindre)

Ibland är livet exceptionellt bra. Som igår, då jag lämnade in min B-uppsats om gudsbilden i Bob Dylans texter. Detta betyder att jag nu mer eller mindre har sommarlov! Det betyder att jag har massa tid över till något projekt.
Jag har alltid velat ha en tiger. Kolla bara på bilden, visst är de söta? Visserligen kan en tiger vara farlig, men om jag har den från första dagen, så lär jag ju kunna bli så pass bra polare med den att den inte äter upp mig. Nu kanske du tänker så här: De blir ju stora en dag, och då är de inte så gulliga längre. Way ahead of you...
Jag tänker så här: precis som människor är söta när de är små och först börjar uträtta någonting ordentligt när de har växt till sig lite, så fungerar tigrar på exakt samma sätt. Eftersom jag inte är så stor i växten, och en fullvuxen tiger definitivt är det, så lär jag kunna rida på den när den har blivit vuxen.
En annan invändning mot att skaffa djur är att man tröttnar efter ett tag. Ytterligare en är att de (speciellt stora djur, som tigrar) är dyra att ha, för de äter mycket. Jopp, jag har tänkt på det också. Jag räknar kallt med att jag är en entusiastisk tigerägare tills den har blivit så stor att jag kan börja rida på den. När jag väl kan det, så kan jag rida på den till affären, vilket jag antar är kul. Således tröttnar jag inte på den. Väl i affären trotsar jag alla allergiker, och tar med den in. Jag skulle vilja se den kassörska som försöker stoppar mig när jag och min tiger går ut ur affären med våran mat, utan att ha betalat. Jag är dock inte så dum att jag inte tror det händer någon gång, för kassörskor kan vara både lite läskiga och lite konstiga. Uppskattningsvis så händer det en gång i månaden. Just den dagen får min tiger nöja sig med fyra falukorvar, vilket blir ungefär 100 spänn. Jag vet inte exakt vad mitt matkonto för närvarande ligger på i månaden, men det är kanske 2000 kronor. Detta skulle betyda att jag faktiskt sparade 1900 pix i månaden på att ha en tiger! Inte så illa...
Den nyktra läsaren kan nu konstatera att en tiger faktiskt inte skulle vara någon som helst belastning för mig, varken ekonomiskt eller på något annat sätt. Visserligen kan man behöva fixa en tigervakt om man är borta länge, men vem skulle inte vilja vara det?
Nu gäller det bara att hitta något ställe som säljer dem. Jag kikade runt lite på nätet bland Uppsalas olika djurbutiker. Tyvärr var det bara fyra stycken av dessa som hade en hemsida. Vad som är värre är att ingen verkar saluföra tigrar, inte ens Gunnars hund & katt, som i övrigt verkar lovande. De hade t.ex. olika leksaker för kattdjur.
Hittar du någon bra butik, gärna i Uppsalaområdet, som säljer tigrar, så hör gärna av dig.

Ha det!