The Opposite of Rock n´ Roll?

För att du ska kunna följa med i det här blogginlägget så måste vi enas i några fakta, som för mig är självklara. Det första av dessa fakta, är att rock n´roll är häftigt. Jag tänker i detta fall inte främst på Jerry Lee Lewis rock n´ roll, utan snarare på vad det utvecklades till, dvs. Dylan, Rolling Stones m.fl. "Rock" kanske skulle vara ett mer passande namn, men när artister och band, hela vägen från Avril Lavigne till Millencolin, kallar sin musik för rock, så blir den termen aningen missvisande.
Det andra faktumet jag ska slå fast är att det är häftigt att ha solglasögon i allmänhet, och att ha det inomhus i synnerlighet. Detta leder till att det är rock n´ roll att ha solglasögon, och då i synnerlighet att ha det inomhus.
Rock n´ roll (hädan efter R n´R) förknippas med flera saker. Den aspekt jag ska gå in på är inte musiken, utan stilen och medvetenheten.
R n´R var på 50-talet, och är än idag, ett utmärkt sätt att göra revolution på. Jag tänker på en individrevolution, som oftast framställs som en revolution mot vuxenvärlden. Det är egentligen en halvsanning, då det finns otaliga "vuxna" som fortfarande gör den revolutionen (Mattias Gardell, professor vid Uppsala Universitet i jämförande religionsvetenskap är ett lysande exempel på detta). Men vad handlar då den revolutionen om, om det inte är mot vuxenvärlden. Jag tror att det handlar om en revolution mot en etablerad värld, världen så-gör-alla-andra (som fö. är en medial värld). Att den framställs som en vuxenvärld beror nog främst på att R n´R-revolutionen i de allra flesta fall går att jämställa med den så kallade tonårsrevolten. Men i de allra flesta fall är inte i alla fall. Det är viktigt.
Vad är det då som står i motsatts till R n´R? Det visste inte jag heller, tills för ungefär en vecka sedan. Jag satt som vanligt på våran institution och undrade vad de där jävla prickarna och sträcken betydde (jepp, jag läser GT-hebreiska) när Mattias Gardell, iförd mörka solglasögon, passerade mig. Då slog det mig. Några dagar tidigare hade jag suttit och gjort ungefär samma sak, på ungefär samma ställe. Den gången var det inte Gardell som passerade mig, utan en helt vanlig student. Hon var dagen till ära iförd cykelhjälm, och detta inomhus...
Detta har tvingat mig till tankar om varför det är häftigt att ha solglasögon inomhus, och varför det inte är häftigt att ha sin cykelhjälm inomhus. Egentligen så fyller ju både solglasögonen och hjälmen bäst sin funktion utomhus. Tänker man i dessa banor, så är antingen båda bärandena häftigt, eller ohäftiga. Eftersom jag har en tämligen klar ståndpunkt i den här frågan, så behövde jag ett annat synsätt, som bättre passar mitt syfte. Som jag ser det, så handlar det helt enkelt om vad dessa bäranden sänder för signaler till andra människor. Vad är det som är så provocerande med att bära solglasögon inomhus? Eller med att bära cykelhjälm? Jag börjar med solglasögonbärandet. Jag tror att det människor uppfattar som provocerande, är att man inte ser ögonen på personen i fråga, vilket egentligen betyder att man inte riktigt ser hela personen. Det döljer sig någonting bakom solglasögonen, antagligen ett par ögon, men man kan inte helt säkert veta. Detta applicerar vi direkt på personen, vilket medför att även personen med solglasögonen automatiskt döljer någonting. Detsamma gäller den som har sin cykelhjälm på sig inomhus, fast tvärt om. Vi ser direkt att det här är en person som inte chansar, som inte vågar leva "där ute", och som på ett nästan fundamentalt sätt värnar om sitt eget liv. Om detta kan vi visserligen inte veta någonting. Men vi fyller på, för att få ihop våran verklighet. Kanske hade både Gardell och den kvinnliga studenten bara glömt att ta av sig sina utomhusattiraljer, kanske inte. Egentligen spelar det ingen roll, jag har redan fyllt på så att min verklighet ska gå ihop. Gardell hade solglasögon för att visa hur R n´R han är (detta är i min värld någonting positivt) och den kvinnliga studenten valde att behålla sin cykelhjälm på huvudet för att inte riskera någon oturlig skallskada.
Varför fyller jag på såhär då? Jo, för att det ska tjäna mina syften. Jag tycker mig kunna se en försiktighetstrend i vårat fysiskt överbeskyddade samhälle. Sannolikheten att man ska slå sig illa när man cyklar utan cykelhjälm är förhållandevis liten. Men visst, det finns en risk. Här kan man dra upp otaliga exempel, men jag väljer att inte göra det utan går direkt på själva poängen. Det är bra att vara försiktig, att titta åt båda hållen när man på fyllan bestämmer sig för att gå över en motorväg, men det finns även en baksida av försiktighet som det sällan talas om i "försiktighetsdebatten". Att inte våga chansa gör att vi förminskar våran värld. Det ingår faktiskt i livet att man slår sig, misslyckas och gör saker som är direkt farliga. Visst, det går att undvika nästan allt farligt, men då blir smörgåsbordet av liv reducerat till några hårdbrödmackor med mjukost. Jag kan inte tänka mig att leva så. Jag vill ha allt, från dumma fyllegrejer till farlig offpistskidåkning. För att komma dit, för att våga det, måste jag "vardagschansa" också. Det kan tex. vara att välja solglasögon framför cykelhjälm. Gör jag inte det blir steget för stort, från vardagen, till de där ögonblicken när man verkligen lever. Jag tror att det är den delen av R n´R som jag verkligen sitter fast i.
Nu ska inte detta inlägg ses som en uppmuntran till att bli tanklös. Jag använder alltid cykelhjälm när jag tränar, skidhjälm när jag åker skidor och bälte när jag kör bil. Avsikten med inlägget är istället att tvinga dig till reflektion kring vad du gör och varför, samt upplysa om vad som kan bli en oönskad effekt av ett tanklöst hjälmbärande.
Men vad har det att göra med solglasögon och R n´R? Väldigt mycket, faktiskt. Medvetenheten inom R n´R, som jag nämnde i början, handlar delvis om det här. Att välja det farligare alternativet, bara för att det går. Det gör att när en verklig fara dyker upp, är man bättre rustad för att hantera denna. Om man lever då, vill säga. Med största sannolikhet gör man det...
Vad gäller kopplingen till solglasögon är den klart enklare, om än mer komplex. Solglasögon är klart snyggare och häftigare än cykelhjälm. Eller som mannen på bilden utrycker det:

I got my dark sunglasses
I'm carryin' for good luck my black tooth
Don't ask me nothin' about nothin'
I just might tell you the truth

Dekadens

Ibland blir jag berörd av låtar. Ibland bara av texten, ibland bara av musiken och ibland utav helheten. Oftast heter författaren till låtarna Bob Dylan, men det händer även att någon psalm får huden att knottras. Igår blev jag också berörd, men det var varken en psalms eller Dylans förtjänst.
Jag tror att alla har någon eller några låtar som får en att bli på partyhumör. I mitt fall är det en ganska stor samling med låtar som får mig på det humöret, där några artister är klart överrepresenterade. I rätt sällskap kan Dylan vara en stämningshöjare, men även artister som Stones och Cash står högt i kurs. Det här blogginlägget kommer dock inte att handla om dem. Det kommer istället att handla om en ständigt återkommande man på våra förfester, nämligen Kjell Höglund.
Tiden då jag kom i kontakt med hans musik var en tid av högfrekvent förfestande, vilket har medfört att mitt första intryck av hans musik är aningen... berusat. Kul är en underdrift; politisk och samhällelig satir tillsammans med alkohol och folk som har ganska lika åsikter som jag själv. Partystämningen kommer som ett brev på posten. Eller nej, som ett meddelande på msn (efter att ha behövt vänta på min kurslitteratur känns den liknelsen mer ärlig). Men att Kjell Höglund skulle kunna tilltala mig på något annat, mer känslomässigt plan, har varit högst osannolikt. Den uppfattningen höll tills igår. Lagom berusad på en i raden av förfester fick jag se videon till en av Höglunds låtar, en låt som jag har hört oräkneliga gånger. Hela min bild av låten, artisten och djupet i personen Kjell Höglund förändrades.
Jag tror att man måste känna igen sig i en låt för att den ska beröra, samtidigt som formen på låten måste tilltala. Kanske är det just därför som jag aldrig har förstått hur bra Tupac Shakur är eller varför folk verkar identifiera sig men 50 cent? I det här fallet, dvs. Höglund-fallet, stämmer dessa båda parametrar perfekt. Eller som Dylan uttrycker det: "it pierced me to the heart". Låten jag pratar om är "Man vänjer sig". Jag tar mig friheten att lägga in en liten länk till låten med videon här. För att förstå resten av mitt inlägg, bör du kolla på den innan du läser vidare.
Att känna igen sig var det ja... Ofta hör man låtar som man kan spegla sig i, men det är relativt sällan som videon till den låten (i den mån det finns någon) faktiskt lyfter speglingen. Jag tänker inte vara så utelämnande att jag går igenom exakt vad som känns mest träffande, utan tänker istället skriva lite om två olika spår som finns i både låten och videon. Dessa två hänger samman, och för ordningens skull börjar jag med det mest grundläggande. Det är en fråga oerhört viktig fråga som ställs ungefär så här: Vänjer man sig, eller får man lov att vänja sig?
Men är det inte samma sak? Nej, det finns en väsäntlig skillnad mellan att omedvetet vänja sig, och att faktiskt bli tvingad till att göra det. Visserligen blir vi alla kanske tvingade till att vänja oss, men det brukar inte kallas för det. Man brukar tala om att bli socialiserad. I socialiseringen ingår allt från att fatta att vi har högertrafik till att lära oss att man inte ska mörda varandra. Men det är inte den socialiseringen som Höglund pratar om. Han pratar om att vi vänjer oss vid att vi lever i ett kallt samhälle där det faktiskt bara är jag själv som räknas. Resultatet av det hela blir att om alla lever så, utan att våga visa svagheter eller ge av sig själva, blir det omöjligt att ens leva själv. Känns det igen? Om inte kan det vara värt att betrakta textraden "Så blir det fredag i alla fall, man super lite håglöst och på lördagen går man ut i parken och unnar sig en pizza". Utan att lämna ut mig själv måste jag påstå att det är träffande. It pierced me to the heart så att säga... Är det livskvalité? Har man lyckats med det goda livet då?
Den andra spåret ska jag ta upp nu, och det handlar om vad som händer med mig när jag får lov att vänja mig. Genom hela låten finns en känsla av vanvett och mental ohälsa, som stegras mot slutet. Det faktum att vi gör allt för att undvika blottning inför varandra, leder till att vi stänger mer och mer inne i oss själva. Det finns inte många ventiler att släppa ut det genom. "På kvällen kommer gråten, det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig verklig." Det är en ventil. En annan är alkohol. Jag nyttjar båda dessa ventiler flitigt, så se nu för allt i världen inte det här som ett försök till moralisering. Som i alla mina inlägg, så har även detta mer en upplysande karaktär. Tvång leder i regel till en känsla av maktlöshet. Vissa tvång lyckas vi hantera relativt bra. Vi kör bil på höger sida och mördar oftast inte varandra. Att yrkesarbeta är ett annat tvång där många av oss lyckas så fenomenalt bra att vi bygger hela våran person kring det. Men tvånget att aldrig få säga det som faktiskt betyder någonting är ett tvång som många av oss har svårare att hantera. Dessa tvång kanske skulle kunna sammanfattas i oskrivna lagar? Eller i vett och etikett, eller varför inte i ordning och uppförande? Som akademiker får man lära sig att man inte vet någonting, eller i alla fall nästan ingenting. Det är ändå märkligt att jag vet, av hela mitt väsen, att jag inte ska fråga personen som står framför mig i kön på ICA vad meningen med livet är.
Nu rann tankarna iväg lite. Det här var inte riktigt vad jag tänkte att inlägget skulle handla om, men det får stå kvar ändå. Min poäng är den här. Jag har inga som helst problem att leva som personen i videon gör, förutsatt att jag har valt det själv. Men det är inte ok att välja det livet för att jag inte vågar bryta mönster som jag har socialiserats in i. Håller du inte med får du gärna bli arg och skriva någonting.
Slutligen, vem är mest dekadent, midsommarfiraren eller mönsterbrytaren?

Förvirrad, gråtfärdig och bakfull.

Vem är jag (och du) egentligen?

Att blogga kan inte räknas till de primära behoven. Det blev för mig väldigt tydligt under den gångna sommaren, då det fina vädret faktiskt lyckades locka mig ut på diverse galna upptåg. Dessa upptåg var tänkta att förevigas i skrift genom ett "sammanfattningsblogginlägg", men jag är helt enkelt inte sugen på det. Inte för att de är ointressanta, utan för att jag är en person som i detta nu ska försöka se framåt. För så här är det; just nu befinner vi oss faktiskt i samma situation, du och jag.
Situationen ifråga är väntan på hösten, dvs. all jävulskaps årstid. Mörker, överdragskläder på träningsrundorna, väta, trötthet och en viss avsaknad utav livsgnista. Samtidigt ska det bli skönt, det är lite som man får gå i dvala, även om allt egentligen sätter igång. Det är just det sistnämnda som detta blogginlägg kommer att handla om.
För några dagar sedan gick jag en sväng i Uppsala city. Överallt (dvs. där det inte valfläskades) fanns reklam som berättade för mig att någonting snart skulle börja. Starten på det egentliga året stundar, och vi ska alla göra allt för att det ska kännas fräscht. Nya pennor och block. Nya skor. Ny väska. Nya kläder. Ny frisyr. Jag ska bli en ny person. Allt som oftast märks det efter några minuter att de man träffar är samma personer, det som skiljer är just en ny väska och en ny frisyr.
Jag kanske låter som en hejdundrandes idealist, som om jag aldrig skulle falla för någonting så simpelt som marknadsföring. Det är fel. Jag har givetvis en ny frisyr, ny väska och nya skor. Faktum är att det här är en av de delar med hösten som jag gillar. Det är nog bara nyttigt att få låtsas att man är någon annan, åtminstone för några minuter första dagen vid uppropet. På så sätt tror jag man inser att det inte är några större fel på den gamla personen som man så noga har försökt dölja. Varken hos sig själv eller hos andra.
För sådär en månad sedan fick jag höra om en undersökning som gjorts på barn och som handlade om vilket märke som var coolast. Jag har för mig att Coca-Cola tog hem segern, tätt följd utav Tele2/Comviq. Det spelar egentligen ingen roll. Vad som dock spelar en roll är vad denna undersökning framkallade hos mig, vilket var en tanke kring märken. För visst har jag också vissa favoritmärken, på i stort sett allt. Cykelskorna får det gärna stå Sidi på, gitarren Martin, skidorna Völkl, byxorna Acne osv. Men varför? På mina nuvarande cykelskor står det Nike och Shimano, gitarren är en Simon & Patrick och vanligtvis står det Cheap Monday på byxorna. Men på ett par av mina skidor står det faktiskt Völkl.
Vart vill jag komma med det här? Jo, jag har två poänger. Den första är frågan om hur ett märke subjektivt kan vara bättre än ett annat. Jag håller dig hängandes med min andra poäng.
Valet av märke kan ju dels ha att göra med vad man har för personlig erfarenhet av någonting, men det är i ärlighetens namn mycket sällan som jag har någon sådan när jag skaffar mig ett favoritmärke. Jag har t.ex. aldrig spelat på en Martingitarr, men jag vet att Dylan ofta använde sig av just Martin. Däremot är det ytterst sällan som jag ser reklam för Martin. Jag tror att valet av märke, i de fall där det är ett medvetet val, ofta handlar om en önskan att vara någon annan. Precis som vid skolstarten. Och precis som vid skolstarten blir man inte en annan person bara för att man har ett annat märke på sin gitarr, på sina cykelskor eller på sina jeans. Men åter igen, jag går på det och jag gillar det. Det var liksom ingen tillfällighet att jag frågade "är de äkta" när jag i somras köpte mig ett par svarta Ran-Ban Wayfarer. Jag tycker nog att jag har rätt att lägga lite mer pengar på någonting som har rätt märke, bara jag vet om att jag gör det. Sen kan både jag och andra skratta åt mig, det får man liksom bjuda på.
Min andra poäng är följande. Jag tror att märkesjakten, när den verkligen blir påtagbar, kan ses som en utveckling utav den annars ganska vanliga prylhysterin. När jag börjar byta ut prylar som är fullt fungerande, mot liknande men med rätt märke. Är det ok? Är det över huvud taget försvarbart att leva i ett sånt pryl- och märkessamhälle? Jag vet inte, och hatar när jag kommer till insikt om sådana saker, för det kanske leder till att man måste förändra sig?
Hur som helst, jag har inte tid med det nu. Jag håller på att hitta ett par schysta Sidi mtb-skor, gärna med carbonsula. Ni vet, såna som Emil Lindgren kör med...