Dansk - Italiensk Power!

Dagens blogg är egentligen bara en stor grattishälsning till Bjarne Riis och hans team CSC, men givetvis även till den otroligt starke Ivan Basso, som idag plockade hem totalsegern i den 89:e upplagan av Giro di Italia.
Basso förklarade självsäkert i segerintervjun "Now the Tour is just around the corner and I feel ready..."
Vågar man satsa en slant på att Basso tar en dubbel?

Än en gång, ett stort grattis team CSC och Ivan Basso!

Var försiktig med vad du ber om

Rubriken fortsätter medföljande: för det kan slå in. För några dagar sedan skrev jag lite om mina tankar kring cyklingens just nu största skandal. Nu verkar de bli besvarade. Liberty Seguros, dvs. huvudsponsorn för Liberty Seguros-Würth drar tillbaka sitt sponsorskap. Detta betyder att laget verkar missa Tour de France. Som jag förstår det är resten av säsongen också hotad, för det är svårt att tävla utan pengar.
Jag vidhåller vad jag tidigare skrev, doping har ingenting i cykelsporten att göra och det är bra att Liberty Seguros reagerar som man gör. Men visst är det tråkigt för de cyklisterna som inte är inblandade. Jag hoppas innerligt att detta inte är toppen av ett isberg...

Nästa gång kan det vara jag...

Så, då har det hänt igen. En bilist körde in i en klunga på sju cyklister under tävlingen Vänern runt. Som tur var blev ingen allvarligt skadad, även om två av dem blev förda med ambulans till sjukhus.
Bilisten ja, en 92 år gammal man (som fö. smet från platsen). När ska det bli ett obligatorium för gamla personer att behöva läkarintyg för att få behålla körkortet? Det finns redan grupper i samhället som regelbundet måste komma med läkarintyg för att få behålla lappen, bl.a. diabetiker. Varför kan inte samma sak gälla gamla envisa gubbar och gummor?
Som cyklist har jag utvecklat ett sunt hat för bilister, speciellt då sk. väggrenskörare. Dessa är rent livsfarliga, inte bara för cyklister, utan även för andra bilister. Tänk dig själv att du håller på att köra om en väggrenskörare, som av någon outgrundlig anledning får upp blicken mer än 20 meter framför bilen och då upptäcker att han/hon håller på att köra över en cyklist. Om vederbörande har någon form av reaktionsförmåga kvar, så kommer denne att bromsa, samtidigt som han/hon svänger ut till vänster. Ett sätt att på ett lite vitsigt sätt formulera vad som då inträffar är att ni då plötsligt börjar tävla om vem som ska ha platsen på vägen. Ett annat, inte fullt så vitsigt sätt att säga det, är att säga att ni krockar.
Då jag har upplevt trafiken både från väggrenen på en cykel, och från vägen i en bil, vill jag påstå att det är ytterst sällan som man ser någon under 70 år som använder väggrenen som en extra fil.
Jag blir alltid skitskraj när sånt här händer. Nästa gång kan det vara jag som ligger i diket...

Med önskningar om en skadefri sommar för alla.

Cash is King

Mina upplevelser, alltså vad jag får ut av dessa, av i stort sett allt som jag upplever är beroende av hur mina förväntningar ser ut. Jag är knappast unik i det påståendet, men så är det i alla fall.
När filmen om Johnny Cash, Walk the Line, kom ut var mina förväntningar skyhöga. Jag var helt säker på att detta var årets film, helt utan konkurrens. Det var väldigt länge sedan jag hade så pass höga förväntningar på någonting över huvud taget. Självklart, men väldigt förvånad, fick jag lov att konstatera att den här filmen inte infriade mina förväntningar. Detta berodde framför allt på att det förekommer klara historiska fel, samt en relation till Dylan som klart måste ifrågasättas. Jag var minst sagt besviken.
Nu är jag inte en person som bara ger upp. Min ställning var denna: Den här filmen måste vara bättre än så här! Så jag såg den igen, och igen. Hela tiden försökte jag koppla bort mina förutfattade, skyhöga föreställningar.
Igår kväll såg jag den igen. Jag måste säga att filmen växer desto fler gånger man ser den. Musiken är helt underbar och den varieras oftast väldigt bra till stämningen. Detta kanske blir tydligast då Dylans Highway 61 spelas, samtidigt som Cash försöker låtsas som om allt är bra. Om man låter bli att se filmen som en berättelse om den historiska personen Johnny Cash, utan bara tar den för vad den är, dvs. en grym musikfilm, så blir den riktigt bra. Så pass bra att jag sitter och sjunger med.
Det fina med just den här rullen är, att man lyckas med att kombinera en helt okej film, med musiken från en utav vår tids största musiker. Det är definitivt inte årets film. Ska jag vara ärlig tycker jag att det oftast finns mer "nerv" i t.ex. en Beck-film. Men då pratar jag endast om filmen. Istället skulle jag vilja påstå att detta är årets bästa kombination film - musik. Kanske ingenting att peta igång när familjen ska ha myskväll, men en helt utmärk film för ett gäng musikintresserade killar, som alla innerst inne vet att "det kan vara jag en dag...". Hade jag kunnat se min egen blick igår kväll, skulle jag antagligen ha skrattat gott åt mig själv, men det spelar ingen roll. För jag vet att...
Jag vet inte om filmen fortfarande går på bio, men det brukar ju gå att fixa fram den på lite andra sätt också. Mitt råd till dig är att se den. Inte en gång, utan så pass många gånger så du kan replikerna i förväg, för det är den värd. För när allt kommer omkring så vet vi alla, att Cash is King.

Nu ska jag gå ner på stan för att se vad de tar för en helt svart kostym, med en tillhörande svart skjorta. Ha det!

Är Liberty Seguros-Würth det nya Festina?

Är du, precis som väldigt många andra, fullkomligt ointresserad av vad som händer i cykelvärlden? Då bör du inte läsa resten. Gör något kul istället...
1998 var ett mycket mörkt år för cykelsporten. Hela Festina-laget blev uteslutet ur Tour de France, detta pga. en enorm dopingskandal. Självklart, och med all rätt, hakade medierna på detta och svartmålade hela cykelsporten. En lång rad med andra dopingavslöjande följde på detta, vilket i sin tur ledde till ett minskat intresse av sporten, främst från sponsorer. Det säger sig självt, att ingen sponsor vill ha sitt namn med när det fuskas. Det spelar ingen som helst roll om sponsorns produkt i fråga inte har någonting med idrott att göra, att bli förknippad med otillåtenheter är aldrig bra.
Efter denna skandal gjorde UCI (International Cycling Union) sitt yttersta för att komma åt dopingproblemet, vilket lyckades förvånansvärt bra. Den satsningen, samt en stor cykelprofil - Lance Armstrong, lyckades tillsammans återta sponsorernas, mediernas och publikens intresse för sporten. Visserligen kommer det alltid att finnas vissa individer som fuskar, så är det bara. Jag hoppades och trodde i min enfald att detta var fallet när fjolårsvinnaren av Vuelta a España, Roberto Heras, fråntogs segern pga. doping. Han körde då för teamet Liberty Seguros-Würth.
I dagarna rapporteras det i spanska medier att en viss Manolo Saiz är misstänkt för inblandning i dopingbrott. Han är sportdirektör för Liberty Seguros-Würth...
Inom mig fullkomligt skriker cykelentusiasten "NEEEJ!!!" Inte i år, då vi äntligen har ett riktigt spännande Tour de France att se fram emot. Ingen överlägsen Lance Armstrong, en oerhört revanschsugen Jan Ullrich och Ivan Basso som hoppas på en "dubbel". Tajmingen kunde inte ha varit sämre.
Jag hoppas verkligen att anklagelserna mot Manolo Saiz är falska, men tyvärr brukar det ligga mycket i anklagelser utav det här slaget. Om det visar sig att de har stöd i verkligheten, så hoppas jag att vi slipper se team Liberty Seguros-Würth i årets upplaga av Touren. Och även i Vueltan.

Läs gärna Pär Edgrens artikel, varifrån jag har fått dessa uppgifter, på www.velo.se

Hur bra kan det bli?

Den 21 juni 2003 var jag på Ullevi för att se Bossen och the E-Street Band. Vi hade en enorm tur med köandet, och hamnade precis bakom de som hade sovit utanför insläppet. Efter knappt 5 timmars köande sprang vi in på fotbollsarenan i centrala Göteborg, för att sedan sitta stilla i några timmar till. Sen drog det igång. Vi stod ca 15 meter från scenen, vilket betyder att vi såg ALLT. Efter ytterligare tre timmar var det slut. Allting var nästan ofattbart bra. Det här var den i särklass bästa spelningen jag någonsin hade varit på (och troligen den bästa jag kommer att få uppleva). Veckorna efteråt rådde det någon typ utav Springsteenfeber i vårat avlånga land. Skivbutikerna sålde slut på "Springsteen Greatest Hits", och nästan alla samtal mynnade ut i att jag stolt berättade att "jag var där!".
Några år tidigare, närmare bestämt två dagar efter det att jag hade fyllt 18 år, var jag på ett litet och sunkig ställe i Västerås som heter "the Smalls". Alla stereotyper du kan tänka dig samlas där, för att lyssna på musik och, framför allt, för att bli packade. Jag var där för att lyssna på Västeråsbandet "the Waves" och, framför allt, för att bli packad. Efter en hel kväll med irländsk folkmusik och med alldeles för många öl i kroppen mådde jag prima. Så här vill man att livemusik ska låta. Jag hade dansat med gamla tanter, blivit bjuden på öl och fått känna den där känslan att "det är vi - en för alla, alla för en". Den känslan får man sällan uppleva, och det krävs alltid ett strålande partyhumör och mycket öl i kroppen för att den ska infinna sig. Eller..?
För några dagar sedan kom jag över ett exemplar av Bossens nya platta, We Shall Overcome - The Seeger Sessions. Vad ska man säga? Blir det bättre än så här? Känslan som infinner sig i kroppen när man spelar den plattan är i väldigt nära den jag kände den där kvällen på "the Smalls" för fem år sedan. Visst gör musikerna sitt till, men det finns en nerv i plattan som bara en riktigt stor artist kan plocka fram, en riktig boss...
Så här i efterhand inser jag mitt misstag när jag inte var i Stockholm igår kväll, speciellt när jag har fått rika vittnesuppgifter på hur bra det faktiskt var. Bruce Springsteen gör det igen, men den här gången får allt låta som det faktiskt gör. Man kan nästan höra hur den stålsträngade gitarren har en sliten sunburstlack, hur banjon är lite missfärgad av hudavlagringar och hur dragspelet luktar sådär som dragspel gör. Årets platta utan tvekan!
Nu ställer jag mig frågan igen. Hur bra kan det bli? För det kan väll inte bli bättre än så här? Svarar jag nej så skriker den lilla empiristen inom mig "Är du dum i huvudet?". Jag säger ofta saker som "kan det bli bättre?" och oftast kan det ju faktiskt det. Jag antar att vi helt enkelt lugnt kan luta oss tillbaka och bara njuta av den här plattan, i tron på att nästa platta i vanlig ordning toppar den här. För än är Bossen ohotad...

Till nästa gång, ha det!

Vad får man för 1380 spänn?

Jag har alltid gillat prylar. Det kanske är just därför som jag fastnade för cykling? För sådär 10 månader sen återinsjuknade jag i någonting som i medicala svängar kallas för "carbonicus tillbedjicum", vilket inte direkt är en farlig sjukdom, men likt förbannat är det en väldigt dyr sjukdom.
Ibland får man frågan hur ens drömtjej skulle se ut. Jag brukar alltid ljuga ihop något om att det endast är insidan som betyder något, men i och med min "nya" sjukdom, så har jag fått upp ögonen för någonting nytt, någonting som åtminstone snuddar vid sanningen. Detta leder mig in mot själva poängen. Jag har blivit tvungen att revidera min åsikt och tillika mitt svar på frågan hur min drömtjej skulle se ut. Numera måste jag svara, klädd i carbon!
Kolla bara på den här Ritchey WCS Carbon sadelstolpen! Klarlackad carbon med världsmästarfärgerna diskret inlagt upp mot sadelklämman. Detta, mina damer och herrar, är stil! 1380 spänn... Kanske lite mycket stålar för en sadelstolpe, men wtf, pure beauty är inte gratis.
Så medan jag väntar på min drömkvinna, helt klädd i carbon (eller varför inte sittandes på en Ritchey WCS Carbon sadelstolpe, kanske med Tom Boonens VM-sadel från Selle Italia monterad strax ovanför de tidigare nämnda världsmästarfärgerna?), så får jag väll helt enkelt investera några surt förvärvade i den här skönheten.

Tills nästa gång, ha det bäst!

The human mind can only stand so much...

Efter en ganska hektisk period i mitt liv, med bl.a. en 15p hemtenta och valborgsfirande, så tar det ny fart. Att det sista man förväntas prestera innan det bli någon typ av sommarlov ska vara så jobbigt! En liten uppsats på 5 ynka poäng kan bli väldigt jobbigt, speciellt när man kan hitta på så mycket annat roligt. Visserligen skriver jag uppastsen inom ämnenas ämne, nämligen inom systematisk teologi. Där kan man få in det mesta, vilket jag har tagit fasta på. Min uppsats handlar om vilken gudsbild man kan hitta i Bob Dylans texter. Hehe, suckers...
Någon typ av sommarlov ja... Ledighet är en lyx som ytterst få, eller i alla fall inte jag, är berättigade. Det ska hur som helst bli skönt att byta miljö, att få göra något annat. Just det sista är kanske det absolut bästa med min utbildning, nämligen att jag får ha betald praktik under sommaren! Pengar är ju också en lyx, precis som mat. Eller kanske som ett par helt nya handbyggda racerhjul...
Nu ska jag kolla hur det gick för Ivan Basso idag på girots 13:e etapp. På lördag ska de över bl.a. Passo Gavia och det fruktade Passo del Mortirolo. Skönt att man kan vara publik ibland...

Till nästa gång: Ha det bäst!