Rockstjärna

Så, imorgon blir jag rockstjärna, återigen. Du som läsare kanske tycker detta låter lite märkligt, och tankar som "men om man en gång har blivit rockstjärna är man ju det, ungefär som en polis alltid är en polis och en läkare alltid är en läkare". Tankar likt denna visar bara hur lite du vet. Och nej, det här ska inte bli ett inlägg som behandlar huruvida man kan kalla sig för exempelvis polis, även om man är tagen ur tjänst eller av annan anledning inte arbetar som just polis. Detta trots att frågor som rör yrkesidentitet alltid är intressanta och verkligen kan vara värda ett blogginlägg. Och vem vet, det kanske kommer ett vad det lider?
Nej, det här är bara mitt sätt att slå fast följande faktum: Rockstjärna är ingenting man blir, det är någonting man är. Och när man slutar vara det, så är man det inte längre. Läs tills du förstår skillnaden.
Den observante läsaren kan, förutom att fastslå att undertecknad uppenbarligen inte är rockstjärna, utläsa följande: undertecknad har varit där. Möjligen (troligen) inte i känd-över-hela-världen-meningen, men ändå i den meningen att han har fått smaka rockstjärnestatusens sötma, så pass att han vågar uttala sig. Känslan jag far efter är inte lätt att klä i ord. Det kanske inte ens är möjlig. Jag skulle i alla fall likna den i en känsla av total likgiltighet för det egna välbefinnandet. Inte för att det skulle vara oviktigt, utan för att det inte är nödvändigt. Uppskattning utan prestationskarv kanske man kan kalla det, även om det givetvis är en halvsanning. Det är ju just en tidigare prestationen som man får uppskattning för, samtidigt som det finns en förväntan på att denna prestation ska upprepas. Detta kan kanske sägas om allt man utför i yrkesväg, men jag vill inte äventyra magin i rockstjärnelivet, varför jag inte tänker diskutera det mer här.
Hur som helst, det var ganska många år sedan. Så pass många, att det som jag då såg som en fullvärdig väg att gå, numera inte sandas på vintern. Och man vill ju inte bryta benen. Detta hindrar mig dock inte från att lira och ta ett par kalla lite då och då. Ett av dessa då är imorgon, sådär vid nio-tiotiden på V-Dala nation.

Kom och se vad allt handlar om, egentligen - Erik

Döden hägrar

Ja, situationen är givetvis inte så dramatiskt som jag får det att låta i titeln. Det handlar helt enkelt om att jag imorgon får addera ytterligare ett år till mitt liv, vilket i och för sig kan vara trevligt. Och givetvis kommer jag inte nämnvärt närmare min egen död, för räknar man så, är ju faktiskt varje dag ett steg mot det oundvikliga. Min mening är inte att låta melankolisk eller litterärt farligt häftig. Min mening är istället att hjälpa högtidehållandet av minnesdagen till min födelse på traven. Jag är nämligen bra på att missa andras födelsedagar, och jag hade definitivt uppskattat en liten varningens flagga, innan dessa missar.
Så, varsågoda - en varningsflagg (ja, det går bra med retroaktivt uppvaktande). Jag förväntar mig ingenting speciellt, bara det vanliga. Frulle på sängen, att bli framburen på någons axlar så jag skrattande kan peka på alla som inte fyller år, samt en ordentlig fest (okej, en ordentlig fylla...). Alltså precis det som Hans Majestät Konungen troligen önskade att han kunde önska sig.
Som årsspecifik present önskar jag mig både världsfred och att få jobba med barn, men kanske viktigast av allt: jag önskar att mitt 24:e år på den här planeten blir lika välsignat som mitt 23:e har varit.

Tack alla som spelat en roll under det gångna året - Erik

Max Commencal förföljer mig än

Många bloggar brukar vara ganska specifika i vad de behandlar. Det kan t.ex. vara "populärmusik under 90-talet" eller "utilitaristiska boktips". Den här bloggen har också en tydlig specifikation. Den ska behandla livet ur mitt perspektiv, vilket medför att den blir ganska spretig i sina inlägg, just eftersom mitt liv tenderar att vara ganska spretigt. Min förhoppning är ändå att mina små irrläror och plattityder ska tillföra någonting till ditt liv, eller åtminstone till mitt eget. Det här inlägget ska hur som helst handla om val som förföljer oss.
När jag, i mina tidiga tonår, skulle köpa min första "riktiga" tävlingscykel, föll valet på en fransk skapelse av märket sunn. De profilerade sig, dels genom att bygga enormt fina stålramar (det här är alltså på den tiden som aluminium slog igenom), och dels genom att ha lite egna lösningar på sånt som den japanska komponenttillverkaren Shimano redan löste på ett föredömligt sätt. Och tro mig, när man är 14 vill man inte, nej - kan man inte, bara glida med strömmen, varför jag valde just en sunn som tävlingsredskap. Visst, jag har ångrat mig några gånger. Som när bakväxeln slutade fungera under en lerig tävling, och jag fick köra de två sista gyttjiga milen med tre växlar, dvs. framväxeln. Eller när jag återigen stod och bytte packningar på min, ganska ymnigt oljeläckande framdämpare från Obssys. Men ramen, åhh, den ramen. Onaniobjekt för finniga, cykelintresserade tonårskillar. Så fort det började luta uppåt såg de som var med bara ryggen på mig. Ja, det var i alla fall så jag upplevde det...
Som jag har antytt tidigare var dock inte alla komponenter som sunns grundare Max Commencal hade plockat på cykeln av bästa funktion. Det är visserligen en halvsanning. När det funkade, funkade det helt enormt bra, men alltför ofta var inte komponenterna i sitt esse, vilket ledde till att det inte funkade alls. Detta fick jag erfara idag igen, och detta fast jag inte använt min sunn på flera år. Men innan jag går in på det, ska jag presentera ytterligare en liten irrlära.
Jag tyckte (och tycker) att jag hade kommit på hur mitt tämligen fattiga studentliv skulle kunna piffas upp något. Jag har under en tid funderat på om jag inte borde införskaffa mig en längre styrstam till min Bianchi. Eftersom jag givetvis bara kan tänka mig en i kolfiber (á 2500 kr.), så tyckte jag att det vore förnämligt om jag köpte rätt längd på en gång. Det var då det slog mig. "Jag har ju min gamla Rudd-styrstam som sitter på sunnen. Den borde vara i ungefär rätt längd." Själva idén går alltså ut på, att om man använder gamla saker på ett nytt sätt, blir det som om man köper någonting nytt - utan att pröjsa en spänn! Visserligen är min gamla Rudd i aluminium, men den skulle kunna duga tills den där lottovinsten slår in. Sagt och gjort. Lycklig som ett barn på julafton, stod jag framför min Bianchi-racer med insektsnycklar och en extra styrstam i högsta hugg. Bianchis egentillverkade styrstam åkte av med en rasande fart. På med Rudden, och genast såg Bianchin ut som någonting man kan använda i vilket Pro-Tour-lopp som helst. Bara att fästa styret i styrstammen, och sen jävlar skulle det bli åka av!
Tror du att styret passade? All den frustration, som sunn har gett mig genom mina tidiga tonår, slog mig plötsligt och direkt, precis som rödvin kan slå en när man har varit jättetörstig. Jag tyckte fan att Rudden flinade åt mig.
Och visst, jag kan inte lägga skulden på den gode Max. Tydligen använder man sig idag av en förstärkning på styret, vilket Max givetvis inte kunde förutspå 1997 (vilket troligtvis ändå inte hade spelat någon roll). Detta hindrar mig dock inte från att tänka på vad den "alternativa vägen" i olika sammanhang får för oanade och oönskade konsekvenser. Men det kanske är värt det? Sunns fina stålram "revolt" var åtminstone en fröjd att leva med. För att få till någonting riktigt bra, kanske det krävs att man även misslyckas fatalt på andra ställen, alltså någon typ av "balansera ut världen teori"?
Hur som helst, jag måste beundra Max Commencal och andra människor som spelar i samma division, bara för att de vågar göra annorlunda! Stålramen var perfektion in i minsta lödning, samtidigt som Obssys-dämparen var bland det värsta jag upplevt i dämparväg. Sannerligen ingen livskamrat. Det var någon som sa "Om man kan göra någonting på två sätt - varför välja det tråkiga?". Och visst är det så, varför välja vältrampade vägar, när man inte vet vad som finns i skogen? Troligen blir det inte bra, det kanske till och med är farligt. Men när det väl blir bra, så kanske belöningen är värd priset? Jag är glad att jag valde sunn framför de mer ordinära märkena. Inte för att de stunder när det fungerade dåligt, alltså väldigt ofta, utan för de korta stunder när det var perfektion mellan benen.
Max har förresten startat ett nytt märke (ja, sunn konkade...). Cyklarna heter Commencal, och verkar vara tämligen trevliga, icke-ordinära skapelser, som garanterat har en hel del "sunngener" i sig. Jag kanske ska vänta lite med en ny styrstam i kolfiber, till fördel för fransk cykelglädje när den är som bäst!

Nej, inlägget är inte sponsrat... - Erik