Sanningen, den yttersta, vid tidens slut och allt det där återfinns i titeln på dagens blogg. Tillfredsställelse finns varken i prickar eller sträck. Jag talar givetvis om den vokaliserade, gammaltestamentliga hebreiskan.Jag brukar undvika att blogga om värdelösa saker, men den här gången går det inte att hålla all värdelöshet inom mig. Jag, som inte är det minsta värdelös - tvärtom. Jag ser mig själv som en högst värdefull varelse, som av någon outgrundlig anledning tvingas, mot min vilja, att utstå total värdelöshet. Det är en rätt intressant tanke, en tanke jag gärna tänker mer kring. Det är däremot inte tanken på hur en nif´al-form egentligen ska se ut. Under den gångna terminen har jag fått utstå mer förnedring än vad en människa bör få utstå under en livstid. Det är givetvis inte en objektiv sanning, men likt förbannat är det en subjektiv dito. Och ändå är jag knappt halvvägs. Hittills har hebreiskan gett mig följande: jag har på ett första parkettaktigt sätt fått inblick i vad man menar med Jesu lidelse och ut över det har ord som glädje och verklighetsflykt fått helt nya innebörder för mig.
Jag vill återigen påpeka att det här är ett klagans inlägg. Men; får du chansen att injicera fullständig och absolut kunskap i detta vedervärdiga språk, så be de dra åt helvete och satsa på heroin istället. För hebreiska är aldrig värt risken...
Trött, uppgiven och snart tentapluggandes. Igen... - Erik
