Tankar kring materialism och mig själv

När jag under hösten 05 flyttade från en lägenhet på 40 kvm, till ett studentrum på13 kvm, så fick jag en insyn i mitt sätt att leva. Detta livssätt är genom prylar. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte välja bort de mest idiotiska sakerna att ställa på mina 13 kvm. Vem behöver egentligen en 32" widescreen TV, 120 cm säng, ett skrivbord storleksmässigt värdig en direktör, 2 st tävlingscyklar med tillhörande verktyg och flera uppsättningar däck, ett par skidor, 2 st gitarrer samt massor utav saker "som inte tar någon plats"? Tydligen så behöver jag det.
Missförstå mig inte nu, jag skriver inte detta för att klaga. Jag älskar varje liten pryl så mycket att det lätt skulle kunna förväxla med den kärlek som en förälder känner till sitt barn, eller som den döende känner till livet.
Min granne brukar kolla in hos mig och skratta gott, då han har en viss kännedom om den tiden i mitt liv när jag på allvar trodde att jag ensam kunde förändra världen och saker som materialism var det mest avskyvärda och onaturligaste en människa kunde bekänna sig till. För att skapa en typ av ideologisk dispyt brukar han nöjt konstatera att "Erik, du är materialist", varpå jag endast kan svara "jopp, så är det". Är det faktiskt så, som jag befarade när jag visste vad som var rätt och fel, att man ändrar åsikter och värderingar ju äldre man blir? Från att ha sett det förträffliga i planekonomi och marxism, till att istället behöva erkänna inför sig själv att liberalismen har vissa, mycket genomtänkta drag.
Under den senaste helgen har jag återigen fått smaka på den prylfixering och det prylbehov som jag har arbetat upp hos mig själv. Jag ska spendera några veckor hos mina päron i sommar, vilket naturligtvis innebär att man måste ha lite packning med sig. Så jag började packa. 2 st tävlingscyklar med tillhörande verktyg, en akustisk gitarr, en uppsättning munspel, 3 väskor med kläder och sånt, 6 plastpåsar med det som inte fick plats i väskorna samt en x-box. Det kan vara värt att påpeka att jag fortfarande saknar de saker som inte kom med.
I den här framställningen av mig själv kan det se ut som om jag har gett upp, lagt mig på rygg för att ständigt blotta min strupe mot alla kapitalistiska marknadskrafter som kan tänkas finnas. Så är inte fallet. I alla fall inte nu, när jag äntligen har kommit till insikt om mitt nästan perversa förhållningssätt till prylar.
Nu återstår endast en fråga; vill jag ha det så? Det finns massor med olika religiösa uttalanden, som säger att man endast ska äga ett visst antal prylar, annars börjar prylarna äga dig. Jag undrar om det är så? En annan fråga är om det är jag som har valt prylarna, eller om de så att säga har valt mig? Har jag helt enkelt fastnat i konsumtionssamhällets nät, som efterhand har format sig till en skön hängmatta? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. En sak är dock säker. Det är aldrig för sent att revidera sina åsikter. Jag både tror och hoppas att detta försök till revidering ska fortsätta genom hela mitt liv, och förhoppningsvis så gäller det inte bara mitt förhållningssätt till prylar.

As easy it was to tell black from withe
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split
(Bob Dylan)

Men, tills detta inte bara är en verklighet i mitt huvud - flest prylar när man dör vinner!