Vem är jag (och du) egentligen?

Att blogga kan inte räknas till de primära behoven. Det blev för mig väldigt tydligt under den gångna sommaren, då det fina vädret faktiskt lyckades locka mig ut på diverse galna upptåg. Dessa upptåg var tänkta att förevigas i skrift genom ett "sammanfattningsblogginlägg", men jag är helt enkelt inte sugen på det. Inte för att de är ointressanta, utan för att jag är en person som i detta nu ska försöka se framåt. För så här är det; just nu befinner vi oss faktiskt i samma situation, du och jag.
Situationen ifråga är väntan på hösten, dvs. all jävulskaps årstid. Mörker, överdragskläder på träningsrundorna, väta, trötthet och en viss avsaknad utav livsgnista. Samtidigt ska det bli skönt, det är lite som man får gå i dvala, även om allt egentligen sätter igång. Det är just det sistnämnda som detta blogginlägg kommer att handla om.
För några dagar sedan gick jag en sväng i Uppsala city. Överallt (dvs. där det inte valfläskades) fanns reklam som berättade för mig att någonting snart skulle börja. Starten på det egentliga året stundar, och vi ska alla göra allt för att det ska kännas fräscht. Nya pennor och block. Nya skor. Ny väska. Nya kläder. Ny frisyr. Jag ska bli en ny person. Allt som oftast märks det efter några minuter att de man träffar är samma personer, det som skiljer är just en ny väska och en ny frisyr.
Jag kanske låter som en hejdundrandes idealist, som om jag aldrig skulle falla för någonting så simpelt som marknadsföring. Det är fel. Jag har givetvis en ny frisyr, ny väska och nya skor. Faktum är att det här är en av de delar med hösten som jag gillar. Det är nog bara nyttigt att få låtsas att man är någon annan, åtminstone för några minuter första dagen vid uppropet. På så sätt tror jag man inser att det inte är några större fel på den gamla personen som man så noga har försökt dölja. Varken hos sig själv eller hos andra.
För sådär en månad sedan fick jag höra om en undersökning som gjorts på barn och som handlade om vilket märke som var coolast. Jag har för mig att Coca-Cola tog hem segern, tätt följd utav Tele2/Comviq. Det spelar egentligen ingen roll. Vad som dock spelar en roll är vad denna undersökning framkallade hos mig, vilket var en tanke kring märken. För visst har jag också vissa favoritmärken, på i stort sett allt. Cykelskorna får det gärna stå Sidi på, gitarren Martin, skidorna Völkl, byxorna Acne osv. Men varför? På mina nuvarande cykelskor står det Nike och Shimano, gitarren är en Simon & Patrick och vanligtvis står det Cheap Monday på byxorna. Men på ett par av mina skidor står det faktiskt Völkl.
Vart vill jag komma med det här? Jo, jag har två poänger. Den första är frågan om hur ett märke subjektivt kan vara bättre än ett annat. Jag håller dig hängandes med min andra poäng.
Valet av märke kan ju dels ha att göra med vad man har för personlig erfarenhet av någonting, men det är i ärlighetens namn mycket sällan som jag har någon sådan när jag skaffar mig ett favoritmärke. Jag har t.ex. aldrig spelat på en Martingitarr, men jag vet att Dylan ofta använde sig av just Martin. Däremot är det ytterst sällan som jag ser reklam för Martin. Jag tror att valet av märke, i de fall där det är ett medvetet val, ofta handlar om en önskan att vara någon annan. Precis som vid skolstarten. Och precis som vid skolstarten blir man inte en annan person bara för att man har ett annat märke på sin gitarr, på sina cykelskor eller på sina jeans. Men åter igen, jag går på det och jag gillar det. Det var liksom ingen tillfällighet att jag frågade "är de äkta" när jag i somras köpte mig ett par svarta Ran-Ban Wayfarer. Jag tycker nog att jag har rätt att lägga lite mer pengar på någonting som har rätt märke, bara jag vet om att jag gör det. Sen kan både jag och andra skratta åt mig, det får man liksom bjuda på.
Min andra poäng är följande. Jag tror att märkesjakten, när den verkligen blir påtagbar, kan ses som en utveckling utav den annars ganska vanliga prylhysterin. När jag börjar byta ut prylar som är fullt fungerande, mot liknande men med rätt märke. Är det ok? Är det över huvud taget försvarbart att leva i ett sånt pryl- och märkessamhälle? Jag vet inte, och hatar när jag kommer till insikt om sådana saker, för det kanske leder till att man måste förändra sig?
Hur som helst, jag har inte tid med det nu. Jag håller på att hitta ett par schysta Sidi mtb-skor, gärna med carbonsula. Ni vet, såna som Emil Lindgren kör med...