När hösten blev vår

Och så gick tiden, som det ekorrhjul det tycks vara i vårt avlånga land. Folk åkte till och folk åkte därifrån. Någon pratade i telefon, någon pratade i mun. Och varför inte?
"Prata på, men säg nåt" var min spontana tanke där jag satt på ett inte lika spontant valt café. Jaja, solen värmde alltjämt och diskussionerna huruvida det var indian eller brittsommar fortskred i en trivsam takt. Dessutom tror jag en av caféets gäster log mot mig. Kanhända är det mitt favoritcafé, åtminstone var det en sanning den här gången. Uteterrass, parasoll, fri påtår, pensionärer blandat med barnfamiljer och nykonfirmerade tuggummitjejer. Allt detta, samt två toaletter. Himlen. Just det fångade mitt intresse, alltså inte himlen, utan toaletterna. Fri påtår har en baksida, eller kanske framsida. Ärligt talat sket jag i vilket, nu var det dags att låta allt gratiskaffe förena sig med vattnet i toaletten.
Väl framme vid de två toaletterna var det givetvis kö. Jag är ingen stor köare, men den här gången gick det bra, för på väggen satt det gamla kort på Uppsala. Korten i sig var kanske ingen enorm upplevelse, men turligt nog hade någon själ förbarmat sig över dessa blekta pappersark, och försett dem med små förklarande bildtexter. Jag läste lite förstrött bland dessa, allt medan blåsan blev mer och mer besvärande. Under en av bilderna stod det ungefär så här: "På Gunnars café kunde man sitta och fika och spana på folk, ända tills marknadskrafterna tog över och byggde Tempo-Åhlenshuset." Haha, vilken känga! Vet bingolottotanterna om vart de bränner sin pension? Jo, på ett rött café! Samtidigt hörde jag en av toalettdörrarna öppnas, varpå min glädje blev sådär upphöjd med två. Ut kom en av caféets gäster, som tidigare kanske hade gett undertecknad ett litet subtilt leende. Den här gången var det inte lika subtilt, utan ett verkligt trevligt leende. Jag spelade givetvis cool, nickade lite och gick in på muggen. Tur att man kan sitta, annars hade jag nog pissat i taket.
När toalettbesöket var avklarat hade det tidigare så fina vädret blivit höst. Reflexmässiga ångestkramper gjorde vad de kunde på mig, men ingenting hände. I mitt hjärta hade våren just anlänt, och behöver jag mer av den varan styr jag mina vinterkängor mot Café fågelsången.
- Erik