Västerås - Sommarstaden

Jag brukar alltid hävda att Västerås är en trevlig stad, i alla fall på sommaren. Det har jag inte alltid gjort, men efter det att jag lämnat staden för en tid, blir min syn på densamma klart förändrad. Västerås erbjuder massor med sommar. Att beskriva allt genom någon typ a naturlyrik är väldigt passande. Västerås är, liksom naturen, död på vintern. Känslan av att ingen lever där från oktober till april är påtaglig, men i samma stund som vitsipporna sträcker sig upp mot himmelen, föds 130 000 själar som dör i sin längtan efter sol och liv. Tacksam för denna industri- och gurkstad är jag då, när jag sitter i eftermiddagssolen på en av stans många uteserveringar, och dricker kall öl á 60 spänn. Jag är Västeråsare, men jag bor inte här.
Tanken slår mig, medan jag väntar på att kyparen ska komma in och subtrahera ytterligare 60 spänn från min så kallade privatekonomi, att det måste finnas fler än jag som har insett Västerås sommarvärde. Det finns fler uteserveringar nu, än när jag bodde här. Är det efterfrågan som föder tillgång, eller kan det vara så att tillgången ger en efterfrågan? Vad jag undrar är följande: finns det någon eller några, som har bestämt att jag ska sitta här och lapa öl och sol, långt innan jag faktiskt slog mig ner? Visst, ägaren till restaurangen hade säkert en förhoppning om att så skulle bli fallet, men är det mitt val att jag sitter här, i en trevlig sommarstad, på en trevlig terrass, drickandes trevlig öl och har det trevligt? Eller är det någon annans idé?
En bild, vet inte vems, men jag använder den. Utomlands, behöver ta ut pengar, går till uttagsautomat, stoppar in VISA-kort i ett hål i väggen. Bakom väggen sitter en snubbe, som tar mitt kort. Han kollar hur mycket jag vill ta ut, använder en kortavläsare, en analog, som inte är helt ovanlig på restauranger (och som alla familjeresande svenskar fruktar, då man kan bli blåst, allt enligt Packat & Klart). Snubben tar pengar ur en låda, och spar bongen för att senare debitera mitt konto. Jag får mina pengar och mitt kort, och kan fortsätta shoppa skinnjackor i den 35° värmen.
Förloppet som bilden berättar är säkert inte äkta, men det ger en annan, mer subtil bild, av hur vi vill ha det utomlands. Som hemma. Vi är vana att vara omgivna av uttagsautomater (eller var vana, nu blir jag förbannad om nån inte tar kort...), men dessa ting förekommer inte i det land vi gästar. Våra värdar, alltså de som potentiellt försöker blåsa oss på våra pengar, fixar uttagsautomater, men de fungerar inte riktigt som vi är vana att uttagsautomater gör. Istället för att allt sköts av våran nya gud, den elektroniska, sköts allt manuellt.
Påväg till bussen som ska ta mig hem till Uppsala, går jag genom en av Västerås många gallerior. Jag stannar, stirrar, skrattar, gråter och måste slutligen föreviga. En utomlandsuttagsautomat som tillhandahålls av, vad som en gång hette, Sparbanken. Visst, delvis fiktion och delvis tillfällighet - jag vet, men det spelar ingen roll. Den slutliga bilden av sommarstaden, den som kommer att finnas kvar, är den sistnämnda. För precis som Västerås lider av ett oerhört Stockholmskomplex, så verkar sommarstaden Västerås lida av ett Rhodoskomplex. Jag bara väntar på att min födelseort ska finnas med i nästa charterresekatalog: "Västerås - vilt nattliv och barnvänliga stränder."

Jag älskar Västerås för Västerås. Jag älskar Västerås som Västerås - Erik