Dekadens

Ibland blir jag berörd av låtar. Ibland bara av texten, ibland bara av musiken och ibland utav helheten. Oftast heter författaren till låtarna Bob Dylan, men det händer även att någon psalm får huden att knottras. Igår blev jag också berörd, men det var varken en psalms eller Dylans förtjänst.
Jag tror att alla har någon eller några låtar som får en att bli på partyhumör. I mitt fall är det en ganska stor samling med låtar som får mig på det humöret, där några artister är klart överrepresenterade. I rätt sällskap kan Dylan vara en stämningshöjare, men även artister som Stones och Cash står högt i kurs. Det här blogginlägget kommer dock inte att handla om dem. Det kommer istället att handla om en ständigt återkommande man på våra förfester, nämligen Kjell Höglund.
Tiden då jag kom i kontakt med hans musik var en tid av högfrekvent förfestande, vilket har medfört att mitt första intryck av hans musik är aningen... berusat. Kul är en underdrift; politisk och samhällelig satir tillsammans med alkohol och folk som har ganska lika åsikter som jag själv. Partystämningen kommer som ett brev på posten. Eller nej, som ett meddelande på msn (efter att ha behövt vänta på min kurslitteratur känns den liknelsen mer ärlig). Men att Kjell Höglund skulle kunna tilltala mig på något annat, mer känslomässigt plan, har varit högst osannolikt. Den uppfattningen höll tills igår. Lagom berusad på en i raden av förfester fick jag se videon till en av Höglunds låtar, en låt som jag har hört oräkneliga gånger. Hela min bild av låten, artisten och djupet i personen Kjell Höglund förändrades.
Jag tror att man måste känna igen sig i en låt för att den ska beröra, samtidigt som formen på låten måste tilltala. Kanske är det just därför som jag aldrig har förstått hur bra Tupac Shakur är eller varför folk verkar identifiera sig men 50 cent? I det här fallet, dvs. Höglund-fallet, stämmer dessa båda parametrar perfekt. Eller som Dylan uttrycker det: "it pierced me to the heart". Låten jag pratar om är "Man vänjer sig". Jag tar mig friheten att lägga in en liten länk till låten med videon här. För att förstå resten av mitt inlägg, bör du kolla på den innan du läser vidare.
Att känna igen sig var det ja... Ofta hör man låtar som man kan spegla sig i, men det är relativt sällan som videon till den låten (i den mån det finns någon) faktiskt lyfter speglingen. Jag tänker inte vara så utelämnande att jag går igenom exakt vad som känns mest träffande, utan tänker istället skriva lite om två olika spår som finns i både låten och videon. Dessa två hänger samman, och för ordningens skull börjar jag med det mest grundläggande. Det är en fråga oerhört viktig fråga som ställs ungefär så här: Vänjer man sig, eller får man lov att vänja sig?
Men är det inte samma sak? Nej, det finns en väsäntlig skillnad mellan att omedvetet vänja sig, och att faktiskt bli tvingad till att göra det. Visserligen blir vi alla kanske tvingade till att vänja oss, men det brukar inte kallas för det. Man brukar tala om att bli socialiserad. I socialiseringen ingår allt från att fatta att vi har högertrafik till att lära oss att man inte ska mörda varandra. Men det är inte den socialiseringen som Höglund pratar om. Han pratar om att vi vänjer oss vid att vi lever i ett kallt samhälle där det faktiskt bara är jag själv som räknas. Resultatet av det hela blir att om alla lever så, utan att våga visa svagheter eller ge av sig själva, blir det omöjligt att ens leva själv. Känns det igen? Om inte kan det vara värt att betrakta textraden "Så blir det fredag i alla fall, man super lite håglöst och på lördagen går man ut i parken och unnar sig en pizza". Utan att lämna ut mig själv måste jag påstå att det är träffande. It pierced me to the heart så att säga... Är det livskvalité? Har man lyckats med det goda livet då?
Den andra spåret ska jag ta upp nu, och det handlar om vad som händer med mig när jag får lov att vänja mig. Genom hela låten finns en känsla av vanvett och mental ohälsa, som stegras mot slutet. Det faktum att vi gör allt för att undvika blottning inför varandra, leder till att vi stänger mer och mer inne i oss själva. Det finns inte många ventiler att släppa ut det genom. "På kvällen kommer gråten, det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig verklig." Det är en ventil. En annan är alkohol. Jag nyttjar båda dessa ventiler flitigt, så se nu för allt i världen inte det här som ett försök till moralisering. Som i alla mina inlägg, så har även detta mer en upplysande karaktär. Tvång leder i regel till en känsla av maktlöshet. Vissa tvång lyckas vi hantera relativt bra. Vi kör bil på höger sida och mördar oftast inte varandra. Att yrkesarbeta är ett annat tvång där många av oss lyckas så fenomenalt bra att vi bygger hela våran person kring det. Men tvånget att aldrig få säga det som faktiskt betyder någonting är ett tvång som många av oss har svårare att hantera. Dessa tvång kanske skulle kunna sammanfattas i oskrivna lagar? Eller i vett och etikett, eller varför inte i ordning och uppförande? Som akademiker får man lära sig att man inte vet någonting, eller i alla fall nästan ingenting. Det är ändå märkligt att jag vet, av hela mitt väsen, att jag inte ska fråga personen som står framför mig i kön på ICA vad meningen med livet är.
Nu rann tankarna iväg lite. Det här var inte riktigt vad jag tänkte att inlägget skulle handla om, men det får stå kvar ändå. Min poäng är den här. Jag har inga som helst problem att leva som personen i videon gör, förutsatt att jag har valt det själv. Men det är inte ok att välja det livet för att jag inte vågar bryta mönster som jag har socialiserats in i. Håller du inte med får du gärna bli arg och skriva någonting.
Slutligen, vem är mest dekadent, midsommarfiraren eller mönsterbrytaren?

Förvirrad, gråtfärdig och bakfull.