Nyckeln till mitt hjärta

Det är inte sällan som jag påstår någonting i stil med "det här är fan årets bästa platta". Nu menar jag inte nödvändigtvis att jag, genom det uttalandet, har koll på årets alla plattor. Ibland kan det t.o.m. vara så att jag egentligen håller någon annan av årets skivor högre. Nej, uttalanden av den här typen ska istället förstås som ett mycket högt och gott betyg.
Hur som helst, jag är beredd att lägga ytterligare en till skiva i högen av årets alla bästa plattor. Skivan ifråga är Stefan Sundströms relativt nysläppta, med det tilltalande namnet Fabler från Bällingebro. Skivan som sådan är oerhört vacker och har en stark naturprägel, nästan som om allas våran Sunken hade gått och blivit lite utav en sentimental mysgubbe. Lyckligtvis är detta inte fallet. Det finns, som vanligt, en stark samhällskritisk underton som går genom hela skivan. Eller som Sundström själv uttryckte det i SVT:s morgonsoffa "nu är det klass mot klass". Det uttalandet fällde han egentligen inte om sin egen skiva, men jag tycker att det är så pass bra att det kan få stå för skivan också.
Jag har under de senaste veckorna (eller kanske månaderna - vem håller reda på sånt?) ständigt propsat på att få spela skivan för mina nära och kära, som av någon outgrundlig anledning aldrig riktigt lyckats förstå hur bra den egentligen är. Vad det beror på vet jag inte, men en förklaring kan kanske återfinnas i påståendet "Erik, jag är inte lika fattig och deprimerad som du är", som en polare till mig så fint uttryckte det. Och visst, om man måste vara fattig och deprimerad för att förstå storheten i Fabler från Bällingebro, så kanske det kan vara ett pris som är värt att betala. För precis så bra är den!
Vidare går inte en Sunkenplatta förbi, utan att man får en ordentlig dos av just Stefan Sundström. Det kanske låter ganska självklart, men det bör ändå pointeras. I dagsläget, där var och varannan artist får sina låtar färdigskrivna av Max Martin, är det oerhört skönt med en skiva där artisten i fråga är medverkande genom hela skivan, hela vägen från låtskrivandet till den slutmixningen. Och detta märks väldigt tydligt när det handlar om Stefan Sundström. Har man även möjligheten att se honom live (vilket undertecknad har gjort två gånger sedan skivsläppet...) växer skivan till att bli någon typ av helhetsupplevelse. Varje gång "En näve näring" snurrar igång i cd-spelaren, flyttas jag tillbaka till det svettiga golvet på Debaser eller till det inte lika svettiga Katalin. Ett rus går genom huvudet, precis som det gör efter en lyckad förfest och som på beställning dras mungiporna upp mot öronen. Mitt hjärta exploderar... Om priset för allt detta är att vara deprimerad och fattig, så är det ändå ett lågt pris. För det är bättre att var just deprimerad och fattig i grupp, än att vara det själv. Och om Stefan Sundström ingår i gruppen, då är det jävligt bra.
Visst, både du och jag är väl medveten om följande: det är möjligt att just jag gillar skivan så mycket, bara för att den framkallar fina minnen (om än ganska dimmiga). Det är fullt möjligt att så är fallet och jag vill understryka att jag inte är en objektiv recensör. Men vad spelar det för roll? Om skivan endast blir såhär bra i kombination med liveframträdanden, vad väntar du på i så fall? Köp skivan, samtidigt som du fixar en biljett till nästa spelning. Det är inte bara ett enastående bra tips, det är din förbannade skyldighet...
Här finner du nästa spelning.

Deprimerad och fattig, men framför allt: leendes - Erik

Länkar...

Jag är inte ensam! Det slog mig senast för några dagar sedan (även om det inte var första gången). Ibland har man inget att göra, och då surfar man planlöst runt på den nästan oändligt stora vågen av ettor och nollor. Jag tror det är vid dessa tillfällen som du kollar om jag har skrivit någonting vettigt här (det är i alla fall vad jag brukar göra). Just det kan jag inte garantera, men jag vet att andra har gjort det. Därför tänkte jag lägga ut några länkar till bra, kul, smarta, läsvärda eller bara andra sidor på den största av vågor. Länkarna ifråga går till alla möjliga sidor, och jag gör inte anspråk på att ge dig en surfning i någon speciell genre. Det finns dock en sida som är bättre än alla andra, men den håller jag för mig själv. Varför? Troligtvis för att jag är ett sådant under av integritet, men kanske även för att jävlas lite med dig.
Hur som helst, se dessa länkar och det här inlägget som mitt bidrag för stunden till ett mer värdigt och meningsfullt liv av sysslolöshet.

• Västerås stifts hemsida. Det bästa av stift, men kanske inte den bästa av hemsidor.
• Radioheads hemsida. Inte den bästa av gruppens hemsidor, men den snyggaste och smartaste.
• Sunkens egna, och oerhört personliga, hemsida. Orkar man bör man läsa i gästboken, där han även skriver lite själv. Han har givetvis även en myspacesida, som är väl värd ett besök.
  
• Kjell Höglund i massor. Kanske bara för fans, men är man det (vilket varje person med självaktning bör vara) är det riktigt mysigt.
  
• Nina Ramsbys myspacesida är kanske inte så upphetsande. I alla fall inte förens låtarna har laddats in... Hon har gjort lite grejer med Martin Hederos, kanske mer känd som den eminenta pianisten från the Soundtrack of Our Lifes.
  
• Två kul bilddagböcker. Den ena är nog mest kul, den andra är både kul och snyggt fotad.
  
• Genom den här lobbyinggruppen ska jag vara med och förändra världen. Ett varningens finger dock, eller snarare två. Det första fingret pekar på att sidan är under konstruktion, det andra på att det kan råda en viss åldersgräns. Eller..?
  
• Till sist, för alla inbitna Dylan-fans. En sida som mycket väl kan fungera som en bibel för er som behagar. Den har även ett mycket rikt länkarkiv.
  

Med en förhoppning om att nattens timmar ska kännas lite kortare - Erik

Lugnare vatten

Den suveräne Kjell Höglund fortsätter meningen med "makligare sjö". Jag tror att den låten ska tolkas visionärt, dvs. att låten handlar om en önskan om att vara någon annanstans. Det är i alla fall det som jag får berättat för mig när jag idag lyssnar på den. Det beror antagligen på att jag definitivt skulle behöva besöka de lugnare vattnen och den makligare sjön. Kanske inte för alltid, men för ett tag. Att få leva i fullständig harmoni har aldrig tilltalat mig så mycket, eftersom jag anser att det är på de stormiga haven som det händer saker. Både rent konkret, men även med den egna personen. Nu har jag kommit till en plats, eller en punkt om man så vill, där utveckling inte längre är möjlig. För att jag ska få ut någonting av alla de stormiga haven, behövs en förändring. Det är den jag söker i den makligare sjön. Visst, rent teoretiskt kan förändring komma även på hav där det blåser orkan, men frågan är om det är värt risken. Man vill ju inte drunkna...
För övrigt vore det skönt att få andas ut lite, att i lugn och ro få guppa omkring i en liten optimistjolle på Mälaren en sommarkväll. Själv, utan mål, men definitivt med mening. Men - jag känner mig själv så bra att jag vet hur jag fungerar. Jag skulle inte stå ut, åtminstone inte någon längre tid. Ju mer man lever, desto mer behöver man av livet för att känna att man lever. Livet är på det sättet som en drog. Frågan är bara om det går att överdosera det?
Hur som helst, jag vet mycket väl vad jag borde göra. Lika väl vet jag att det inte kommer att hända. Jag är ingen segelkille. Jag gillar snabba motorbåtar. Jag väljer orkanen före den makligare sjön.

Lugnare vatten, makligare sjö
och vid horisonten Lycksalighetens ö
vågorna häver sig i tysta, tunga kullar
havet är en moder som förbarmar sig och rullar
(Kjell Höglund)

Vi syns på havet, vilket väder det än må vara - Erik

The Opposite of Rock n´ Roll?

För att du ska kunna följa med i det här blogginlägget så måste vi enas i några fakta, som för mig är självklara. Det första av dessa fakta, är att rock n´roll är häftigt. Jag tänker i detta fall inte främst på Jerry Lee Lewis rock n´ roll, utan snarare på vad det utvecklades till, dvs. Dylan, Rolling Stones m.fl. "Rock" kanske skulle vara ett mer passande namn, men när artister och band, hela vägen från Avril Lavigne till Millencolin, kallar sin musik för rock, så blir den termen aningen missvisande.
Det andra faktumet jag ska slå fast är att det är häftigt att ha solglasögon i allmänhet, och att ha det inomhus i synnerlighet. Detta leder till att det är rock n´ roll att ha solglasögon, och då i synnerlighet att ha det inomhus.
Rock n´ roll (hädan efter R n´R) förknippas med flera saker. Den aspekt jag ska gå in på är inte musiken, utan stilen och medvetenheten.
R n´R var på 50-talet, och är än idag, ett utmärkt sätt att göra revolution på. Jag tänker på en individrevolution, som oftast framställs som en revolution mot vuxenvärlden. Det är egentligen en halvsanning, då det finns otaliga "vuxna" som fortfarande gör den revolutionen (Mattias Gardell, professor vid Uppsala Universitet i jämförande religionsvetenskap är ett lysande exempel på detta). Men vad handlar då den revolutionen om, om det inte är mot vuxenvärlden. Jag tror att det handlar om en revolution mot en etablerad värld, världen så-gör-alla-andra (som fö. är en medial värld). Att den framställs som en vuxenvärld beror nog främst på att R n´R-revolutionen i de allra flesta fall går att jämställa med den så kallade tonårsrevolten. Men i de allra flesta fall är inte i alla fall. Det är viktigt.
Vad är det då som står i motsatts till R n´R? Det visste inte jag heller, tills för ungefär en vecka sedan. Jag satt som vanligt på våran institution och undrade vad de där jävla prickarna och sträcken betydde (jepp, jag läser GT-hebreiska) när Mattias Gardell, iförd mörka solglasögon, passerade mig. Då slog det mig. Några dagar tidigare hade jag suttit och gjort ungefär samma sak, på ungefär samma ställe. Den gången var det inte Gardell som passerade mig, utan en helt vanlig student. Hon var dagen till ära iförd cykelhjälm, och detta inomhus...
Detta har tvingat mig till tankar om varför det är häftigt att ha solglasögon inomhus, och varför det inte är häftigt att ha sin cykelhjälm inomhus. Egentligen så fyller ju både solglasögonen och hjälmen bäst sin funktion utomhus. Tänker man i dessa banor, så är antingen båda bärandena häftigt, eller ohäftiga. Eftersom jag har en tämligen klar ståndpunkt i den här frågan, så behövde jag ett annat synsätt, som bättre passar mitt syfte. Som jag ser det, så handlar det helt enkelt om vad dessa bäranden sänder för signaler till andra människor. Vad är det som är så provocerande med att bära solglasögon inomhus? Eller med att bära cykelhjälm? Jag börjar med solglasögonbärandet. Jag tror att det människor uppfattar som provocerande, är att man inte ser ögonen på personen i fråga, vilket egentligen betyder att man inte riktigt ser hela personen. Det döljer sig någonting bakom solglasögonen, antagligen ett par ögon, men man kan inte helt säkert veta. Detta applicerar vi direkt på personen, vilket medför att även personen med solglasögonen automatiskt döljer någonting. Detsamma gäller den som har sin cykelhjälm på sig inomhus, fast tvärt om. Vi ser direkt att det här är en person som inte chansar, som inte vågar leva "där ute", och som på ett nästan fundamentalt sätt värnar om sitt eget liv. Om detta kan vi visserligen inte veta någonting. Men vi fyller på, för att få ihop våran verklighet. Kanske hade både Gardell och den kvinnliga studenten bara glömt att ta av sig sina utomhusattiraljer, kanske inte. Egentligen spelar det ingen roll, jag har redan fyllt på så att min verklighet ska gå ihop. Gardell hade solglasögon för att visa hur R n´R han är (detta är i min värld någonting positivt) och den kvinnliga studenten valde att behålla sin cykelhjälm på huvudet för att inte riskera någon oturlig skallskada.
Varför fyller jag på såhär då? Jo, för att det ska tjäna mina syften. Jag tycker mig kunna se en försiktighetstrend i vårat fysiskt överbeskyddade samhälle. Sannolikheten att man ska slå sig illa när man cyklar utan cykelhjälm är förhållandevis liten. Men visst, det finns en risk. Här kan man dra upp otaliga exempel, men jag väljer att inte göra det utan går direkt på själva poängen. Det är bra att vara försiktig, att titta åt båda hållen när man på fyllan bestämmer sig för att gå över en motorväg, men det finns även en baksida av försiktighet som det sällan talas om i "försiktighetsdebatten". Att inte våga chansa gör att vi förminskar våran värld. Det ingår faktiskt i livet att man slår sig, misslyckas och gör saker som är direkt farliga. Visst, det går att undvika nästan allt farligt, men då blir smörgåsbordet av liv reducerat till några hårdbrödmackor med mjukost. Jag kan inte tänka mig att leva så. Jag vill ha allt, från dumma fyllegrejer till farlig offpistskidåkning. För att komma dit, för att våga det, måste jag "vardagschansa" också. Det kan tex. vara att välja solglasögon framför cykelhjälm. Gör jag inte det blir steget för stort, från vardagen, till de där ögonblicken när man verkligen lever. Jag tror att det är den delen av R n´R som jag verkligen sitter fast i.
Nu ska inte detta inlägg ses som en uppmuntran till att bli tanklös. Jag använder alltid cykelhjälm när jag tränar, skidhjälm när jag åker skidor och bälte när jag kör bil. Avsikten med inlägget är istället att tvinga dig till reflektion kring vad du gör och varför, samt upplysa om vad som kan bli en oönskad effekt av ett tanklöst hjälmbärande.
Men vad har det att göra med solglasögon och R n´R? Väldigt mycket, faktiskt. Medvetenheten inom R n´R, som jag nämnde i början, handlar delvis om det här. Att välja det farligare alternativet, bara för att det går. Det gör att när en verklig fara dyker upp, är man bättre rustad för att hantera denna. Om man lever då, vill säga. Med största sannolikhet gör man det...
Vad gäller kopplingen till solglasögon är den klart enklare, om än mer komplex. Solglasögon är klart snyggare och häftigare än cykelhjälm. Eller som mannen på bilden utrycker det:

I got my dark sunglasses
I'm carryin' for good luck my black tooth
Don't ask me nothin' about nothin'
I just might tell you the truth

Dekadens

Ibland blir jag berörd av låtar. Ibland bara av texten, ibland bara av musiken och ibland utav helheten. Oftast heter författaren till låtarna Bob Dylan, men det händer även att någon psalm får huden att knottras. Igår blev jag också berörd, men det var varken en psalms eller Dylans förtjänst.
Jag tror att alla har någon eller några låtar som får en att bli på partyhumör. I mitt fall är det en ganska stor samling med låtar som får mig på det humöret, där några artister är klart överrepresenterade. I rätt sällskap kan Dylan vara en stämningshöjare, men även artister som Stones och Cash står högt i kurs. Det här blogginlägget kommer dock inte att handla om dem. Det kommer istället att handla om en ständigt återkommande man på våra förfester, nämligen Kjell Höglund.
Tiden då jag kom i kontakt med hans musik var en tid av högfrekvent förfestande, vilket har medfört att mitt första intryck av hans musik är aningen... berusat. Kul är en underdrift; politisk och samhällelig satir tillsammans med alkohol och folk som har ganska lika åsikter som jag själv. Partystämningen kommer som ett brev på posten. Eller nej, som ett meddelande på msn (efter att ha behövt vänta på min kurslitteratur känns den liknelsen mer ärlig). Men att Kjell Höglund skulle kunna tilltala mig på något annat, mer känslomässigt plan, har varit högst osannolikt. Den uppfattningen höll tills igår. Lagom berusad på en i raden av förfester fick jag se videon till en av Höglunds låtar, en låt som jag har hört oräkneliga gånger. Hela min bild av låten, artisten och djupet i personen Kjell Höglund förändrades.
Jag tror att man måste känna igen sig i en låt för att den ska beröra, samtidigt som formen på låten måste tilltala. Kanske är det just därför som jag aldrig har förstått hur bra Tupac Shakur är eller varför folk verkar identifiera sig men 50 cent? I det här fallet, dvs. Höglund-fallet, stämmer dessa båda parametrar perfekt. Eller som Dylan uttrycker det: "it pierced me to the heart". Låten jag pratar om är "Man vänjer sig". Jag tar mig friheten att lägga in en liten länk till låten med videon här. För att förstå resten av mitt inlägg, bör du kolla på den innan du läser vidare.
Att känna igen sig var det ja... Ofta hör man låtar som man kan spegla sig i, men det är relativt sällan som videon till den låten (i den mån det finns någon) faktiskt lyfter speglingen. Jag tänker inte vara så utelämnande att jag går igenom exakt vad som känns mest träffande, utan tänker istället skriva lite om två olika spår som finns i både låten och videon. Dessa två hänger samman, och för ordningens skull börjar jag med det mest grundläggande. Det är en fråga oerhört viktig fråga som ställs ungefär så här: Vänjer man sig, eller får man lov att vänja sig?
Men är det inte samma sak? Nej, det finns en väsäntlig skillnad mellan att omedvetet vänja sig, och att faktiskt bli tvingad till att göra det. Visserligen blir vi alla kanske tvingade till att vänja oss, men det brukar inte kallas för det. Man brukar tala om att bli socialiserad. I socialiseringen ingår allt från att fatta att vi har högertrafik till att lära oss att man inte ska mörda varandra. Men det är inte den socialiseringen som Höglund pratar om. Han pratar om att vi vänjer oss vid att vi lever i ett kallt samhälle där det faktiskt bara är jag själv som räknas. Resultatet av det hela blir att om alla lever så, utan att våga visa svagheter eller ge av sig själva, blir det omöjligt att ens leva själv. Känns det igen? Om inte kan det vara värt att betrakta textraden "Så blir det fredag i alla fall, man super lite håglöst och på lördagen går man ut i parken och unnar sig en pizza". Utan att lämna ut mig själv måste jag påstå att det är träffande. It pierced me to the heart så att säga... Är det livskvalité? Har man lyckats med det goda livet då?
Den andra spåret ska jag ta upp nu, och det handlar om vad som händer med mig när jag får lov att vänja mig. Genom hela låten finns en känsla av vanvett och mental ohälsa, som stegras mot slutet. Det faktum att vi gör allt för att undvika blottning inför varandra, leder till att vi stänger mer och mer inne i oss själva. Det finns inte många ventiler att släppa ut det genom. "På kvällen kommer gråten, det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig verklig." Det är en ventil. En annan är alkohol. Jag nyttjar båda dessa ventiler flitigt, så se nu för allt i världen inte det här som ett försök till moralisering. Som i alla mina inlägg, så har även detta mer en upplysande karaktär. Tvång leder i regel till en känsla av maktlöshet. Vissa tvång lyckas vi hantera relativt bra. Vi kör bil på höger sida och mördar oftast inte varandra. Att yrkesarbeta är ett annat tvång där många av oss lyckas så fenomenalt bra att vi bygger hela våran person kring det. Men tvånget att aldrig få säga det som faktiskt betyder någonting är ett tvång som många av oss har svårare att hantera. Dessa tvång kanske skulle kunna sammanfattas i oskrivna lagar? Eller i vett och etikett, eller varför inte i ordning och uppförande? Som akademiker får man lära sig att man inte vet någonting, eller i alla fall nästan ingenting. Det är ändå märkligt att jag vet, av hela mitt väsen, att jag inte ska fråga personen som står framför mig i kön på ICA vad meningen med livet är.
Nu rann tankarna iväg lite. Det här var inte riktigt vad jag tänkte att inlägget skulle handla om, men det får stå kvar ändå. Min poäng är den här. Jag har inga som helst problem att leva som personen i videon gör, förutsatt att jag har valt det själv. Men det är inte ok att välja det livet för att jag inte vågar bryta mönster som jag har socialiserats in i. Håller du inte med får du gärna bli arg och skriva någonting.
Slutligen, vem är mest dekadent, midsommarfiraren eller mönsterbrytaren?

Förvirrad, gråtfärdig och bakfull.

Vem är jag (och du) egentligen?

Att blogga kan inte räknas till de primära behoven. Det blev för mig väldigt tydligt under den gångna sommaren, då det fina vädret faktiskt lyckades locka mig ut på diverse galna upptåg. Dessa upptåg var tänkta att förevigas i skrift genom ett "sammanfattningsblogginlägg", men jag är helt enkelt inte sugen på det. Inte för att de är ointressanta, utan för att jag är en person som i detta nu ska försöka se framåt. För så här är det; just nu befinner vi oss faktiskt i samma situation, du och jag.
Situationen ifråga är väntan på hösten, dvs. all jävulskaps årstid. Mörker, överdragskläder på träningsrundorna, väta, trötthet och en viss avsaknad utav livsgnista. Samtidigt ska det bli skönt, det är lite som man får gå i dvala, även om allt egentligen sätter igång. Det är just det sistnämnda som detta blogginlägg kommer att handla om.
För några dagar sedan gick jag en sväng i Uppsala city. Överallt (dvs. där det inte valfläskades) fanns reklam som berättade för mig att någonting snart skulle börja. Starten på det egentliga året stundar, och vi ska alla göra allt för att det ska kännas fräscht. Nya pennor och block. Nya skor. Ny väska. Nya kläder. Ny frisyr. Jag ska bli en ny person. Allt som oftast märks det efter några minuter att de man träffar är samma personer, det som skiljer är just en ny väska och en ny frisyr.
Jag kanske låter som en hejdundrandes idealist, som om jag aldrig skulle falla för någonting så simpelt som marknadsföring. Det är fel. Jag har givetvis en ny frisyr, ny väska och nya skor. Faktum är att det här är en av de delar med hösten som jag gillar. Det är nog bara nyttigt att få låtsas att man är någon annan, åtminstone för några minuter första dagen vid uppropet. På så sätt tror jag man inser att det inte är några större fel på den gamla personen som man så noga har försökt dölja. Varken hos sig själv eller hos andra.
För sådär en månad sedan fick jag höra om en undersökning som gjorts på barn och som handlade om vilket märke som var coolast. Jag har för mig att Coca-Cola tog hem segern, tätt följd utav Tele2/Comviq. Det spelar egentligen ingen roll. Vad som dock spelar en roll är vad denna undersökning framkallade hos mig, vilket var en tanke kring märken. För visst har jag också vissa favoritmärken, på i stort sett allt. Cykelskorna får det gärna stå Sidi på, gitarren Martin, skidorna Völkl, byxorna Acne osv. Men varför? På mina nuvarande cykelskor står det Nike och Shimano, gitarren är en Simon & Patrick och vanligtvis står det Cheap Monday på byxorna. Men på ett par av mina skidor står det faktiskt Völkl.
Vart vill jag komma med det här? Jo, jag har två poänger. Den första är frågan om hur ett märke subjektivt kan vara bättre än ett annat. Jag håller dig hängandes med min andra poäng.
Valet av märke kan ju dels ha att göra med vad man har för personlig erfarenhet av någonting, men det är i ärlighetens namn mycket sällan som jag har någon sådan när jag skaffar mig ett favoritmärke. Jag har t.ex. aldrig spelat på en Martingitarr, men jag vet att Dylan ofta använde sig av just Martin. Däremot är det ytterst sällan som jag ser reklam för Martin. Jag tror att valet av märke, i de fall där det är ett medvetet val, ofta handlar om en önskan att vara någon annan. Precis som vid skolstarten. Och precis som vid skolstarten blir man inte en annan person bara för att man har ett annat märke på sin gitarr, på sina cykelskor eller på sina jeans. Men åter igen, jag går på det och jag gillar det. Det var liksom ingen tillfällighet att jag frågade "är de äkta" när jag i somras köpte mig ett par svarta Ran-Ban Wayfarer. Jag tycker nog att jag har rätt att lägga lite mer pengar på någonting som har rätt märke, bara jag vet om att jag gör det. Sen kan både jag och andra skratta åt mig, det får man liksom bjuda på.
Min andra poäng är följande. Jag tror att märkesjakten, när den verkligen blir påtagbar, kan ses som en utveckling utav den annars ganska vanliga prylhysterin. När jag börjar byta ut prylar som är fullt fungerande, mot liknande men med rätt märke. Är det ok? Är det över huvud taget försvarbart att leva i ett sånt pryl- och märkessamhälle? Jag vet inte, och hatar när jag kommer till insikt om sådana saker, för det kanske leder till att man måste förändra sig?
Hur som helst, jag har inte tid med det nu. Jag håller på att hitta ett par schysta Sidi mtb-skor, gärna med carbonsula. Ni vet, såna som Emil Lindgren kör med...

Ein, zwei, drei - krossa Paraguay!

Inleder dagens blogg med att dra en lättnadens suck. Sverige lever fortfarande i VM! Allt tack vare mannen här bredvid, dvs. Fredrik Ljungberg, och inte den nakna gubben.
Att Ljungberg och Olof Mellberg inte alltid kommer så bra överens är allmänt känt. Exakt vad det beror på finns det en mängd olika teorier kring, den ena mer osannolik än den andra. Jag tror nog att de alla säger någonting om sanningen, vilket leder till att de nog bör betraktas som aspekter istället för teorier.
För några dagar sedan hörde jag en av dessa aspekter, som jag själv inte hade hört tidigare. Den menade att Ljungberg och Mellberg inte bara tävlade om allt det vanliga som man brukar dra upp, utan även om vem av dem som var snyggast. Jag har alltid bestämt hävdat att mitt liv vore klart mer intressant om jag såg ut som Ljungberg. Det skulle det säkerligen vara även om jag såg ut som Mellberg, men det här är en delikat hypotetisk valsituation. Valet är så att säga inte pest eller kolera, utan mer Ferrari eller Lamborghini. Att det sen var Ljungberg som petade in målet gör inte valet svårare.
Nu kanske jag inte avgudar "Freddie" som den nakne mannen på bilden verkar göra, men jag står likt förbannat fast i min åsikt. Valet är enkelt, och jag skulle välja Ljungbergs magrutor framför Mellbergs sju dagar i veckan. Det riktigt svåra valet ligger istället i vilken bil jag skulle köra...

Med hopp om en snabb sportbil och solbränna året runt
/Erik

Tankar kring materialism och mig själv

När jag under hösten 05 flyttade från en lägenhet på 40 kvm, till ett studentrum på13 kvm, så fick jag en insyn i mitt sätt att leva. Detta livssätt är genom prylar. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte välja bort de mest idiotiska sakerna att ställa på mina 13 kvm. Vem behöver egentligen en 32" widescreen TV, 120 cm säng, ett skrivbord storleksmässigt värdig en direktör, 2 st tävlingscyklar med tillhörande verktyg och flera uppsättningar däck, ett par skidor, 2 st gitarrer samt massor utav saker "som inte tar någon plats"? Tydligen så behöver jag det.
Missförstå mig inte nu, jag skriver inte detta för att klaga. Jag älskar varje liten pryl så mycket att det lätt skulle kunna förväxla med den kärlek som en förälder känner till sitt barn, eller som den döende känner till livet.
Min granne brukar kolla in hos mig och skratta gott, då han har en viss kännedom om den tiden i mitt liv när jag på allvar trodde att jag ensam kunde förändra världen och saker som materialism var det mest avskyvärda och onaturligaste en människa kunde bekänna sig till. För att skapa en typ av ideologisk dispyt brukar han nöjt konstatera att "Erik, du är materialist", varpå jag endast kan svara "jopp, så är det". Är det faktiskt så, som jag befarade när jag visste vad som var rätt och fel, att man ändrar åsikter och värderingar ju äldre man blir? Från att ha sett det förträffliga i planekonomi och marxism, till att istället behöva erkänna inför sig själv att liberalismen har vissa, mycket genomtänkta drag.
Under den senaste helgen har jag återigen fått smaka på den prylfixering och det prylbehov som jag har arbetat upp hos mig själv. Jag ska spendera några veckor hos mina päron i sommar, vilket naturligtvis innebär att man måste ha lite packning med sig. Så jag började packa. 2 st tävlingscyklar med tillhörande verktyg, en akustisk gitarr, en uppsättning munspel, 3 väskor med kläder och sånt, 6 plastpåsar med det som inte fick plats i väskorna samt en x-box. Det kan vara värt att påpeka att jag fortfarande saknar de saker som inte kom med.
I den här framställningen av mig själv kan det se ut som om jag har gett upp, lagt mig på rygg för att ständigt blotta min strupe mot alla kapitalistiska marknadskrafter som kan tänkas finnas. Så är inte fallet. I alla fall inte nu, när jag äntligen har kommit till insikt om mitt nästan perversa förhållningssätt till prylar.
Nu återstår endast en fråga; vill jag ha det så? Det finns massor med olika religiösa uttalanden, som säger att man endast ska äga ett visst antal prylar, annars börjar prylarna äga dig. Jag undrar om det är så? En annan fråga är om det är jag som har valt prylarna, eller om de så att säga har valt mig? Har jag helt enkelt fastnat i konsumtionssamhällets nät, som efterhand har format sig till en skön hängmatta? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte. En sak är dock säker. Det är aldrig för sent att revidera sina åsikter. Jag både tror och hoppas att detta försök till revidering ska fortsätta genom hela mitt liv, och förhoppningsvis så gäller det inte bara mitt förhållningssätt till prylar.

As easy it was to tell black from withe
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split
(Bob Dylan)

Men, tills detta inte bara är en verklighet i mitt huvud - flest prylar när man dör vinner!

Sommarlov (mer eller mindre)

Ibland är livet exceptionellt bra. Som igår, då jag lämnade in min B-uppsats om gudsbilden i Bob Dylans texter. Detta betyder att jag nu mer eller mindre har sommarlov! Det betyder att jag har massa tid över till något projekt.
Jag har alltid velat ha en tiger. Kolla bara på bilden, visst är de söta? Visserligen kan en tiger vara farlig, men om jag har den från första dagen, så lär jag ju kunna bli så pass bra polare med den att den inte äter upp mig. Nu kanske du tänker så här: De blir ju stora en dag, och då är de inte så gulliga längre. Way ahead of you...
Jag tänker så här: precis som människor är söta när de är små och först börjar uträtta någonting ordentligt när de har växt till sig lite, så fungerar tigrar på exakt samma sätt. Eftersom jag inte är så stor i växten, och en fullvuxen tiger definitivt är det, så lär jag kunna rida på den när den har blivit vuxen.
En annan invändning mot att skaffa djur är att man tröttnar efter ett tag. Ytterligare en är att de (speciellt stora djur, som tigrar) är dyra att ha, för de äter mycket. Jopp, jag har tänkt på det också. Jag räknar kallt med att jag är en entusiastisk tigerägare tills den har blivit så stor att jag kan börja rida på den. När jag väl kan det, så kan jag rida på den till affären, vilket jag antar är kul. Således tröttnar jag inte på den. Väl i affären trotsar jag alla allergiker, och tar med den in. Jag skulle vilja se den kassörska som försöker stoppar mig när jag och min tiger går ut ur affären med våran mat, utan att ha betalat. Jag är dock inte så dum att jag inte tror det händer någon gång, för kassörskor kan vara både lite läskiga och lite konstiga. Uppskattningsvis så händer det en gång i månaden. Just den dagen får min tiger nöja sig med fyra falukorvar, vilket blir ungefär 100 spänn. Jag vet inte exakt vad mitt matkonto för närvarande ligger på i månaden, men det är kanske 2000 kronor. Detta skulle betyda att jag faktiskt sparade 1900 pix i månaden på att ha en tiger! Inte så illa...
Den nyktra läsaren kan nu konstatera att en tiger faktiskt inte skulle vara någon som helst belastning för mig, varken ekonomiskt eller på något annat sätt. Visserligen kan man behöva fixa en tigervakt om man är borta länge, men vem skulle inte vilja vara det?
Nu gäller det bara att hitta något ställe som säljer dem. Jag kikade runt lite på nätet bland Uppsalas olika djurbutiker. Tyvärr var det bara fyra stycken av dessa som hade en hemsida. Vad som är värre är att ingen verkar saluföra tigrar, inte ens Gunnars hund & katt, som i övrigt verkar lovande. De hade t.ex. olika leksaker för kattdjur.
Hittar du någon bra butik, gärna i Uppsalaområdet, som säljer tigrar, så hör gärna av dig.

Ha det!

Dansk - Italiensk Power!

Dagens blogg är egentligen bara en stor grattishälsning till Bjarne Riis och hans team CSC, men givetvis även till den otroligt starke Ivan Basso, som idag plockade hem totalsegern i den 89:e upplagan av Giro di Italia.
Basso förklarade självsäkert i segerintervjun "Now the Tour is just around the corner and I feel ready..."
Vågar man satsa en slant på att Basso tar en dubbel?

Än en gång, ett stort grattis team CSC och Ivan Basso!

Var försiktig med vad du ber om

Rubriken fortsätter medföljande: för det kan slå in. För några dagar sedan skrev jag lite om mina tankar kring cyklingens just nu största skandal. Nu verkar de bli besvarade. Liberty Seguros, dvs. huvudsponsorn för Liberty Seguros-Würth drar tillbaka sitt sponsorskap. Detta betyder att laget verkar missa Tour de France. Som jag förstår det är resten av säsongen också hotad, för det är svårt att tävla utan pengar.
Jag vidhåller vad jag tidigare skrev, doping har ingenting i cykelsporten att göra och det är bra att Liberty Seguros reagerar som man gör. Men visst är det tråkigt för de cyklisterna som inte är inblandade. Jag hoppas innerligt att detta inte är toppen av ett isberg...

Nästa gång kan det vara jag...

Så, då har det hänt igen. En bilist körde in i en klunga på sju cyklister under tävlingen Vänern runt. Som tur var blev ingen allvarligt skadad, även om två av dem blev förda med ambulans till sjukhus.
Bilisten ja, en 92 år gammal man (som fö. smet från platsen). När ska det bli ett obligatorium för gamla personer att behöva läkarintyg för att få behålla körkortet? Det finns redan grupper i samhället som regelbundet måste komma med läkarintyg för att få behålla lappen, bl.a. diabetiker. Varför kan inte samma sak gälla gamla envisa gubbar och gummor?
Som cyklist har jag utvecklat ett sunt hat för bilister, speciellt då sk. väggrenskörare. Dessa är rent livsfarliga, inte bara för cyklister, utan även för andra bilister. Tänk dig själv att du håller på att köra om en väggrenskörare, som av någon outgrundlig anledning får upp blicken mer än 20 meter framför bilen och då upptäcker att han/hon håller på att köra över en cyklist. Om vederbörande har någon form av reaktionsförmåga kvar, så kommer denne att bromsa, samtidigt som han/hon svänger ut till vänster. Ett sätt att på ett lite vitsigt sätt formulera vad som då inträffar är att ni då plötsligt börjar tävla om vem som ska ha platsen på vägen. Ett annat, inte fullt så vitsigt sätt att säga det, är att säga att ni krockar.
Då jag har upplevt trafiken både från väggrenen på en cykel, och från vägen i en bil, vill jag påstå att det är ytterst sällan som man ser någon under 70 år som använder väggrenen som en extra fil.
Jag blir alltid skitskraj när sånt här händer. Nästa gång kan det vara jag som ligger i diket...

Med önskningar om en skadefri sommar för alla.

Cash is King

Mina upplevelser, alltså vad jag får ut av dessa, av i stort sett allt som jag upplever är beroende av hur mina förväntningar ser ut. Jag är knappast unik i det påståendet, men så är det i alla fall.
När filmen om Johnny Cash, Walk the Line, kom ut var mina förväntningar skyhöga. Jag var helt säker på att detta var årets film, helt utan konkurrens. Det var väldigt länge sedan jag hade så pass höga förväntningar på någonting över huvud taget. Självklart, men väldigt förvånad, fick jag lov att konstatera att den här filmen inte infriade mina förväntningar. Detta berodde framför allt på att det förekommer klara historiska fel, samt en relation till Dylan som klart måste ifrågasättas. Jag var minst sagt besviken.
Nu är jag inte en person som bara ger upp. Min ställning var denna: Den här filmen måste vara bättre än så här! Så jag såg den igen, och igen. Hela tiden försökte jag koppla bort mina förutfattade, skyhöga föreställningar.
Igår kväll såg jag den igen. Jag måste säga att filmen växer desto fler gånger man ser den. Musiken är helt underbar och den varieras oftast väldigt bra till stämningen. Detta kanske blir tydligast då Dylans Highway 61 spelas, samtidigt som Cash försöker låtsas som om allt är bra. Om man låter bli att se filmen som en berättelse om den historiska personen Johnny Cash, utan bara tar den för vad den är, dvs. en grym musikfilm, så blir den riktigt bra. Så pass bra att jag sitter och sjunger med.
Det fina med just den här rullen är, att man lyckas med att kombinera en helt okej film, med musiken från en utav vår tids största musiker. Det är definitivt inte årets film. Ska jag vara ärlig tycker jag att det oftast finns mer "nerv" i t.ex. en Beck-film. Men då pratar jag endast om filmen. Istället skulle jag vilja påstå att detta är årets bästa kombination film - musik. Kanske ingenting att peta igång när familjen ska ha myskväll, men en helt utmärk film för ett gäng musikintresserade killar, som alla innerst inne vet att "det kan vara jag en dag...". Hade jag kunnat se min egen blick igår kväll, skulle jag antagligen ha skrattat gott åt mig själv, men det spelar ingen roll. För jag vet att...
Jag vet inte om filmen fortfarande går på bio, men det brukar ju gå att fixa fram den på lite andra sätt också. Mitt råd till dig är att se den. Inte en gång, utan så pass många gånger så du kan replikerna i förväg, för det är den värd. För när allt kommer omkring så vet vi alla, att Cash is King.

Nu ska jag gå ner på stan för att se vad de tar för en helt svart kostym, med en tillhörande svart skjorta. Ha det!

Är Liberty Seguros-Würth det nya Festina?

Är du, precis som väldigt många andra, fullkomligt ointresserad av vad som händer i cykelvärlden? Då bör du inte läsa resten. Gör något kul istället...
1998 var ett mycket mörkt år för cykelsporten. Hela Festina-laget blev uteslutet ur Tour de France, detta pga. en enorm dopingskandal. Självklart, och med all rätt, hakade medierna på detta och svartmålade hela cykelsporten. En lång rad med andra dopingavslöjande följde på detta, vilket i sin tur ledde till ett minskat intresse av sporten, främst från sponsorer. Det säger sig självt, att ingen sponsor vill ha sitt namn med när det fuskas. Det spelar ingen som helst roll om sponsorns produkt i fråga inte har någonting med idrott att göra, att bli förknippad med otillåtenheter är aldrig bra.
Efter denna skandal gjorde UCI (International Cycling Union) sitt yttersta för att komma åt dopingproblemet, vilket lyckades förvånansvärt bra. Den satsningen, samt en stor cykelprofil - Lance Armstrong, lyckades tillsammans återta sponsorernas, mediernas och publikens intresse för sporten. Visserligen kommer det alltid att finnas vissa individer som fuskar, så är det bara. Jag hoppades och trodde i min enfald att detta var fallet när fjolårsvinnaren av Vuelta a España, Roberto Heras, fråntogs segern pga. doping. Han körde då för teamet Liberty Seguros-Würth.
I dagarna rapporteras det i spanska medier att en viss Manolo Saiz är misstänkt för inblandning i dopingbrott. Han är sportdirektör för Liberty Seguros-Würth...
Inom mig fullkomligt skriker cykelentusiasten "NEEEJ!!!" Inte i år, då vi äntligen har ett riktigt spännande Tour de France att se fram emot. Ingen överlägsen Lance Armstrong, en oerhört revanschsugen Jan Ullrich och Ivan Basso som hoppas på en "dubbel". Tajmingen kunde inte ha varit sämre.
Jag hoppas verkligen att anklagelserna mot Manolo Saiz är falska, men tyvärr brukar det ligga mycket i anklagelser utav det här slaget. Om det visar sig att de har stöd i verkligheten, så hoppas jag att vi slipper se team Liberty Seguros-Würth i årets upplaga av Touren. Och även i Vueltan.

Läs gärna Pär Edgrens artikel, varifrån jag har fått dessa uppgifter, på www.velo.se

Hur bra kan det bli?

Den 21 juni 2003 var jag på Ullevi för att se Bossen och the E-Street Band. Vi hade en enorm tur med köandet, och hamnade precis bakom de som hade sovit utanför insläppet. Efter knappt 5 timmars köande sprang vi in på fotbollsarenan i centrala Göteborg, för att sedan sitta stilla i några timmar till. Sen drog det igång. Vi stod ca 15 meter från scenen, vilket betyder att vi såg ALLT. Efter ytterligare tre timmar var det slut. Allting var nästan ofattbart bra. Det här var den i särklass bästa spelningen jag någonsin hade varit på (och troligen den bästa jag kommer att få uppleva). Veckorna efteråt rådde det någon typ utav Springsteenfeber i vårat avlånga land. Skivbutikerna sålde slut på "Springsteen Greatest Hits", och nästan alla samtal mynnade ut i att jag stolt berättade att "jag var där!".
Några år tidigare, närmare bestämt två dagar efter det att jag hade fyllt 18 år, var jag på ett litet och sunkig ställe i Västerås som heter "the Smalls". Alla stereotyper du kan tänka dig samlas där, för att lyssna på musik och, framför allt, för att bli packade. Jag var där för att lyssna på Västeråsbandet "the Waves" och, framför allt, för att bli packad. Efter en hel kväll med irländsk folkmusik och med alldeles för många öl i kroppen mådde jag prima. Så här vill man att livemusik ska låta. Jag hade dansat med gamla tanter, blivit bjuden på öl och fått känna den där känslan att "det är vi - en för alla, alla för en". Den känslan får man sällan uppleva, och det krävs alltid ett strålande partyhumör och mycket öl i kroppen för att den ska infinna sig. Eller..?
För några dagar sedan kom jag över ett exemplar av Bossens nya platta, We Shall Overcome - The Seeger Sessions. Vad ska man säga? Blir det bättre än så här? Känslan som infinner sig i kroppen när man spelar den plattan är i väldigt nära den jag kände den där kvällen på "the Smalls" för fem år sedan. Visst gör musikerna sitt till, men det finns en nerv i plattan som bara en riktigt stor artist kan plocka fram, en riktig boss...
Så här i efterhand inser jag mitt misstag när jag inte var i Stockholm igår kväll, speciellt när jag har fått rika vittnesuppgifter på hur bra det faktiskt var. Bruce Springsteen gör det igen, men den här gången får allt låta som det faktiskt gör. Man kan nästan höra hur den stålsträngade gitarren har en sliten sunburstlack, hur banjon är lite missfärgad av hudavlagringar och hur dragspelet luktar sådär som dragspel gör. Årets platta utan tvekan!
Nu ställer jag mig frågan igen. Hur bra kan det bli? För det kan väll inte bli bättre än så här? Svarar jag nej så skriker den lilla empiristen inom mig "Är du dum i huvudet?". Jag säger ofta saker som "kan det bli bättre?" och oftast kan det ju faktiskt det. Jag antar att vi helt enkelt lugnt kan luta oss tillbaka och bara njuta av den här plattan, i tron på att nästa platta i vanlig ordning toppar den här. För än är Bossen ohotad...

Till nästa gång, ha det!

Vad får man för 1380 spänn?

Jag har alltid gillat prylar. Det kanske är just därför som jag fastnade för cykling? För sådär 10 månader sen återinsjuknade jag i någonting som i medicala svängar kallas för "carbonicus tillbedjicum", vilket inte direkt är en farlig sjukdom, men likt förbannat är det en väldigt dyr sjukdom.
Ibland får man frågan hur ens drömtjej skulle se ut. Jag brukar alltid ljuga ihop något om att det endast är insidan som betyder något, men i och med min "nya" sjukdom, så har jag fått upp ögonen för någonting nytt, någonting som åtminstone snuddar vid sanningen. Detta leder mig in mot själva poängen. Jag har blivit tvungen att revidera min åsikt och tillika mitt svar på frågan hur min drömtjej skulle se ut. Numera måste jag svara, klädd i carbon!
Kolla bara på den här Ritchey WCS Carbon sadelstolpen! Klarlackad carbon med världsmästarfärgerna diskret inlagt upp mot sadelklämman. Detta, mina damer och herrar, är stil! 1380 spänn... Kanske lite mycket stålar för en sadelstolpe, men wtf, pure beauty är inte gratis.
Så medan jag väntar på min drömkvinna, helt klädd i carbon (eller varför inte sittandes på en Ritchey WCS Carbon sadelstolpe, kanske med Tom Boonens VM-sadel från Selle Italia monterad strax ovanför de tidigare nämnda världsmästarfärgerna?), så får jag väll helt enkelt investera några surt förvärvade i den här skönheten.

Tills nästa gång, ha det bäst!

The human mind can only stand so much...

Efter en ganska hektisk period i mitt liv, med bl.a. en 15p hemtenta och valborgsfirande, så tar det ny fart. Att det sista man förväntas prestera innan det bli någon typ av sommarlov ska vara så jobbigt! En liten uppsats på 5 ynka poäng kan bli väldigt jobbigt, speciellt när man kan hitta på så mycket annat roligt. Visserligen skriver jag uppastsen inom ämnenas ämne, nämligen inom systematisk teologi. Där kan man få in det mesta, vilket jag har tagit fasta på. Min uppsats handlar om vilken gudsbild man kan hitta i Bob Dylans texter. Hehe, suckers...
Någon typ av sommarlov ja... Ledighet är en lyx som ytterst få, eller i alla fall inte jag, är berättigade. Det ska hur som helst bli skönt att byta miljö, att få göra något annat. Just det sista är kanske det absolut bästa med min utbildning, nämligen att jag får ha betald praktik under sommaren! Pengar är ju också en lyx, precis som mat. Eller kanske som ett par helt nya handbyggda racerhjul...
Nu ska jag kolla hur det gick för Ivan Basso idag på girots 13:e etapp. På lördag ska de över bl.a. Passo Gavia och det fruktade Passo del Mortirolo. Skönt att man kan vara publik ibland...

Till nästa gång: Ha det bäst!