När hösten blev vår

Och så gick tiden, som det ekorrhjul det tycks vara i vårt avlånga land. Folk åkte till och folk åkte därifrån. Någon pratade i telefon, någon pratade i mun. Och varför inte?
"Prata på, men säg nåt" var min spontana tanke där jag satt på ett inte lika spontant valt café. Jaja, solen värmde alltjämt och diskussionerna huruvida det var indian eller brittsommar fortskred i en trivsam takt. Dessutom tror jag en av caféets gäster log mot mig. Kanhända är det mitt favoritcafé, åtminstone var det en sanning den här gången. Uteterrass, parasoll, fri påtår, pensionärer blandat med barnfamiljer och nykonfirmerade tuggummitjejer. Allt detta, samt två toaletter. Himlen. Just det fångade mitt intresse, alltså inte himlen, utan toaletterna. Fri påtår har en baksida, eller kanske framsida. Ärligt talat sket jag i vilket, nu var det dags att låta allt gratiskaffe förena sig med vattnet i toaletten.
Väl framme vid de två toaletterna var det givetvis kö. Jag är ingen stor köare, men den här gången gick det bra, för på väggen satt det gamla kort på Uppsala. Korten i sig var kanske ingen enorm upplevelse, men turligt nog hade någon själ förbarmat sig över dessa blekta pappersark, och försett dem med små förklarande bildtexter. Jag läste lite förstrött bland dessa, allt medan blåsan blev mer och mer besvärande. Under en av bilderna stod det ungefär så här: "På Gunnars café kunde man sitta och fika och spana på folk, ända tills marknadskrafterna tog över och byggde Tempo-Åhlenshuset." Haha, vilken känga! Vet bingolottotanterna om vart de bränner sin pension? Jo, på ett rött café! Samtidigt hörde jag en av toalettdörrarna öppnas, varpå min glädje blev sådär upphöjd med två. Ut kom en av caféets gäster, som tidigare kanske hade gett undertecknad ett litet subtilt leende. Den här gången var det inte lika subtilt, utan ett verkligt trevligt leende. Jag spelade givetvis cool, nickade lite och gick in på muggen. Tur att man kan sitta, annars hade jag nog pissat i taket.
När toalettbesöket var avklarat hade det tidigare så fina vädret blivit höst. Reflexmässiga ångestkramper gjorde vad de kunde på mig, men ingenting hände. I mitt hjärta hade våren just anlänt, och behöver jag mer av den varan styr jag mina vinterkängor mot Café fågelsången.
- Erik

Små segrar

Låt dig inte luras av bilden, den aspirerar nämligen på att vara bilden för en tämligen stor seger. Men, tills detta är en verklighet, och medan vi får spela det spel som heter stora finans, får vi låta de små segrarna bära oss.
"Va fan pratar han om?"
Jag pratar om de små segrarna, som bjuds tills det att den stora kärleken, den eviga freden eller den genomgående rättvisan uppfylls.
Min senaste delseger bör rimligen gå under epitetet gubbig, men va fan, låt den göra det då. Påväg hem från ett tvåtimmarspass på racern cyklar jag igenom det city som kallas för Önsta centrum. Som jag minns det, var det ett ganska trevligt tillhåll för oss folkölsdrickande 16-åringar, gott om faciliteter samt pizzeria, jourbutik, kyrka och bibliotek. Nåväl, allt detta står kvar, men med en gigantisk skillnad. Vad som en gång var mitt centrum är numera någon annans. Just denna kväll var det tre killar i 14-årsåldern som verkade vara landsherrar. Gungande fram och tillbaka, sådär som man går när man är 14 bast, ständigt kåta och med en typ av suveränitet när man ska se världen antingen svart eller vitt. Vilken färg det som en gång var mitt centrum hade, just den här dagen, vet jag inte och jag stannade inte för att ta reda på det. Kanske berodde det på att jag var rädd för att få spö i mina lycratrikåer, kanske var jag helt enkelt inte upplagd för en diskussion som begränsas till några "fett" "hora" samt ett och annat "orka". Hur som helst så är det inte speciellt viktigt här.
De tre pubertala killarna gick i bredd på cykelbanan och pratade med varandra. Åtminstone tror jag det. Nån sa hora till en annan, varpå han svarade fett och den tredje skrek orka så det ekade över torget.
Då slog gubben i mig till. Den lilla rösten inom mig, som just för dagen var den äldsta 24-åringen på vår allt som oftast gråa planet, tänkte på alla helvetesmopeder som lätt gör 50 knyck, sträckte ner händerna i bocken och pressade upp hojen i en respektabel hastighet. Det får bära eller brista. Med ett par centimeters marginal passerade jag mellan två av dessa "hipp-hopp-gangsters", varpå den tredje kastade sig åt sidan.
"Fan len, ta det lugnt!!!"
"Du är ju sjuk i huvudet!!!"
Vad de inte förstod var följande: Jag heter inte Len, jag heter Erik. Vidare så tog jag det precis så lugnt som jag kunde, vad som skrämde dem var endast den renaste formen av gubbadrenalin (och möjligen det definitiva faktum att jag är sjuk i huvudet, och där hade de ju faktiskt en poäng).
Vad vill jag då säga med den här lilla betraktelsen? Dels vill jag dela med mig av det breda leende som spreds över mina läppar när de hurrade fram mig med sina glåpord, och dels vill jag uppmana alla att verkligen njuta av de små segrarna.

I just det här fallet är segern solklar - torget är fortfarande mitt... - Erik

Västerås - Sommarstaden

Jag brukar alltid hävda att Västerås är en trevlig stad, i alla fall på sommaren. Det har jag inte alltid gjort, men efter det att jag lämnat staden för en tid, blir min syn på densamma klart förändrad. Västerås erbjuder massor med sommar. Att beskriva allt genom någon typ a naturlyrik är väldigt passande. Västerås är, liksom naturen, död på vintern. Känslan av att ingen lever där från oktober till april är påtaglig, men i samma stund som vitsipporna sträcker sig upp mot himmelen, föds 130 000 själar som dör i sin längtan efter sol och liv. Tacksam för denna industri- och gurkstad är jag då, när jag sitter i eftermiddagssolen på en av stans många uteserveringar, och dricker kall öl á 60 spänn. Jag är Västeråsare, men jag bor inte här.
Tanken slår mig, medan jag väntar på att kyparen ska komma in och subtrahera ytterligare 60 spänn från min så kallade privatekonomi, att det måste finnas fler än jag som har insett Västerås sommarvärde. Det finns fler uteserveringar nu, än när jag bodde här. Är det efterfrågan som föder tillgång, eller kan det vara så att tillgången ger en efterfrågan? Vad jag undrar är följande: finns det någon eller några, som har bestämt att jag ska sitta här och lapa öl och sol, långt innan jag faktiskt slog mig ner? Visst, ägaren till restaurangen hade säkert en förhoppning om att så skulle bli fallet, men är det mitt val att jag sitter här, i en trevlig sommarstad, på en trevlig terrass, drickandes trevlig öl och har det trevligt? Eller är det någon annans idé?
En bild, vet inte vems, men jag använder den. Utomlands, behöver ta ut pengar, går till uttagsautomat, stoppar in VISA-kort i ett hål i väggen. Bakom väggen sitter en snubbe, som tar mitt kort. Han kollar hur mycket jag vill ta ut, använder en kortavläsare, en analog, som inte är helt ovanlig på restauranger (och som alla familjeresande svenskar fruktar, då man kan bli blåst, allt enligt Packat & Klart). Snubben tar pengar ur en låda, och spar bongen för att senare debitera mitt konto. Jag får mina pengar och mitt kort, och kan fortsätta shoppa skinnjackor i den 35° värmen.
Förloppet som bilden berättar är säkert inte äkta, men det ger en annan, mer subtil bild, av hur vi vill ha det utomlands. Som hemma. Vi är vana att vara omgivna av uttagsautomater (eller var vana, nu blir jag förbannad om nån inte tar kort...), men dessa ting förekommer inte i det land vi gästar. Våra värdar, alltså de som potentiellt försöker blåsa oss på våra pengar, fixar uttagsautomater, men de fungerar inte riktigt som vi är vana att uttagsautomater gör. Istället för att allt sköts av våran nya gud, den elektroniska, sköts allt manuellt.
Påväg till bussen som ska ta mig hem till Uppsala, går jag genom en av Västerås många gallerior. Jag stannar, stirrar, skrattar, gråter och måste slutligen föreviga. En utomlandsuttagsautomat som tillhandahålls av, vad som en gång hette, Sparbanken. Visst, delvis fiktion och delvis tillfällighet - jag vet, men det spelar ingen roll. Den slutliga bilden av sommarstaden, den som kommer att finnas kvar, är den sistnämnda. För precis som Västerås lider av ett oerhört Stockholmskomplex, så verkar sommarstaden Västerås lida av ett Rhodoskomplex. Jag bara väntar på att min födelseort ska finnas med i nästa charterresekatalog: "Västerås - vilt nattliv och barnvänliga stränder."

Jag älskar Västerås för Västerås. Jag älskar Västerås som Västerås - Erik

"... tämligen ointressant."

1976, dvs. tre år före all god musiks och litteraturs död, skrev Ulf Lundell sin debutroman, "Jack". Det är en bok som kommit i otaliga nyutgåvor, och den jag precis har avslutad blev tryckt 2004 i den norska staden Trondheim. Jag tillhör de människor, som innan jag sätter tänderna i en bok eller film, vill veta vad andra har tyckt om den. Visserligen följer jag inte nödvändigtvis deras rekommendation (läs inte alls), varför det kan vara knepigt att förklara anledningen till att jag läser dessa högst subjektiva synpunkter. Jag tänker inte gå in närmare på detta, utan avfärdar allt som tvångshandling.
Vad jag dock ska gå in närmare på, är intrycket man får av den här publikationen av Jack. Vad som först slår mig när jag ska pynta 60 spänn för den, är hur oerhört fult omslaget är. Det går delvis att se på bilden här intill, men är än värre när man faktiskt håller den i handen. "Kan det här verkligen vara boken jag fått rekommenderad ?" frågar jag mig själv. Men, som det heter, man ska inte döma boken genom omslaget. Om man då, så som jag i allmänhet gör, läser lite på bokens baksida, just för att få några fler subjektiva röster om vad man kan förvänta sig vad gäller läsupplevelsen, torde man bli avskräckt. Som fjärde omdöme, räknat uppifrån, återfinns Christina Åkermans (Kvällsposten) dito. Det lyder som följer: "Romanen är tämligen ointressant".
- Va?!! Kan man trycka gör så om man har för avsikt att tjäna kulor på den? Mig veterligen, är detta ganska ovanligt. Men visst, har man redan gjort sig rik som författare och musiker kanske man kan passa på och vara lite rolig? Det är ju inte direkt någon doldis vi snackar om, och då menar jag både boken och författaren.
Kanske är effekten till och med den motsatta? Kanske är det här den bästa kritik Jack kan få? En kritiker som inte förstår (eller snarare; en kritiker som inte förstod), och som samtidigt målar upp Lundell på himmelen bredvid den största, bredvid Jack Kerouac. Initialt känns det ju väldigt fel av utgivaren att plocka fram den negativa kritiken, men det är ett medvetet fel. Jag går på det en kort stund, för att sedan se ett sista desperat försök att vara ickekonventionell, jag ser ungdomsrebellens sista dödsryckning.
Men det är skit samma. Jag vill gå på det, jag vill att även min upplaga av Jack, av 2004-års modell, ska vara farlig och ge mig det jag tror den gav människor som läste den 1976. Jag vill att den ska andas den, så som jag har förstått det, goda och rebelliska 70-talsluften och jag inser i samma stund att det kanske inte var exakt så, men för mig som inte var med, är det så. Och framför allt - det är en bra bok. En parallell till den gode Martin Luther kan vara på sin plats. Jag säger som han sa om bibelns apokryfer: det är god och nyttig läsning.

Jag läser Lundell Ulf Lundell har du läst honom nån gång? - Erik

Sommaren är här

Det är vad folk säger till mig, det är vad SMHI:s hemsida handlar om, och det är vad SVT-leendena vill göra gällande. Jag går inte på sånt skitsnack, inte i normala fall, och synnerligen inte i detta högst onormala fall. Sommaren är här när jag inte längre kan förneka det, när jag svettig går omkring i kalsonger och när lusten att bada blir så överhängande, att jag trotsar min kropps egna vilja, och kastar den i det iskalla vattnet.
Igår kväll, dvs. idag morse, kom sommaren över mig, men inte i form av iskallt vatten eller svettdroppar längs ryggen. I år anlände sommaren genom vetskapen att livet pågår, när jag försöker sova.
På vintern är det annorlunda. Då kan man helt obehindrat läsa ett kapitel till, spela ytterligare en låt och göra en sista nattmacka, och ändå ha natt kvar när man slutligen sluter sina ögon. Om man vid denna tid på året ens tänker tanken "jag tror jag är lite hungrig", så har natten bytts mot dag. Ljuset är så pass påtagligt, att man omöjligen kan ignorera det. Gilla läget kanske låter väl bittert, då hela ens övriga resa genom året just går ut på att komma till sommaren, men det är ändå vad man som nattmänniska måste göra. Antingen det, eller så får man sluta sova. Och det kanske inte är ett genomdåligt alternativ, i alla fall inte om man vill ha allt. Soluppgång, morgonsol, middagssol, kvällssol, solnedgång och slutligen solfrånvaro. Livet som nattälskande sommarmänniska ter sig aningens besvärligt, men jag antar att det är värt det. För solen är påtagligt vacker strax innan den kommer över kanten, och det gör den en liten stund efter 04.00.

Livet levs i brytpunkterna - Erik

Stil är dygd

Det bästa sättet att inte hamna i trender, som man från första början kan klassa som dåliga, är att aldrig gå in i dem. Just därför skriver jag detta inlägg, för att stoppa någonting som diverse cykelklädestillverkare verkar försöka profitera på till årets säsong. Jag talar givetvis om den blå-röd-svart-gul-grönrandiga världsmästartröjan. I allsköns reklamerbjudanden har jag under våren förstått, att jag numera kan köpa mig olika kläder, där de mer eller mindre heliga världsmästarfärgerna, har varit applicerade. Det är inte okej!
Jag inser att jag låter lite motsägelsefull, då jag för ungefär ett år sedan var påväg att lägga en mindre förmögenhet på en sadelstolpe, där dessa ränder återfanns. Låt mig då förklara: Det är inte samma sak! Visserligen är det nog också en glidning i vad som kan anses vara okej, men det är ändå inte samma sak. Inom cykelsporten finns en extrem fixering kring tröjor, vilket främst är av praktiska skäl, då olika positioner i ett etapplopp, eller i någon annan ranking, berättigar olika tröjor. Det finns dock en tröja som är mer mytomspunnen, och betydligt vackrare, än de andra. Det är världsmästartröjan, och den får endast bäras av den regerande världsmästaren. Att man som glad amatör har de fem ränderna på någon cykelkomponent kan väl passera, inte minst eftersom det oftast betyder att det är en dyr och bra komponent, men att som ickeregerande världsmästare använda dessa färger som sina egna är hädelse! Vad Eurosport kommentatorn, tillika stilfascisten, Anders Adamsson skulle säga, vet jag inte om jag vill höra. Klart står dock att man den här gången har gått över gränsen för vad som är okej, i en besinningslös jakt på profit. Jag hoppas innerligt att jag slipper möta någon lönnfet, om än glad motionär, iförd världens fem bästa färger på mina försommarturer.

2007 äger bara Paolo Bettini rätten till den sanna stilen, och det skall så förbli - Erik

Över innan det har börjat

I dagarna kom ett besked som jag har gått och väntat på. Ivan Basso lämnar sitt team. Enligt pressmeddelandet är det hans egen önskan, då hans inblandning i dopinghärvan "Operacion Puerto" nu blir tydligare och tydligare, och han vill inte äventyra lagets heder. Haha, vilket jävla skitsnack...
Hur som helst är det med lite vemod jag skriver detta, Basso var en av mina absoluta favoriter och jag trodde verkligen på hans oskuld. Nu ska jag understryka att han inte är dömd (till skillnad mot Jan Ullrich), men det ser inte så ljust ut.
Jag är av den uppfattningen, att om man verkligen älskar någonting, så kommer man springa in i väggar lite då och då. Det handlar alltså om att resa sig upp, för att sedan ta sikte på nästa vägg. Givetvis kommer jag även att göra det den här gången, men det leder mig ändå in i grubblerier. Hur mycket ska jag behöva stå ut med, både vad gäller knepiga arrangörer (alternativt ett knepigt UCI) och vad gäller just doping? Och har jag rätt att kräva en dopingfri proffsklunga? Jag tänker inte ens försöka svara på dessa frågor, men de ligger alltid som ett filter när jag försöker avnjuta en stenhård bergsettap från TV-soffan. Det är synd och skam att det ska behöva vara så, men fortfarande ett faktum. Visserligen kanske det är ofrånkomligt, för när man genuint intresserar sig för något, intresserar man sig oftast även för saker som ligger lite i kölvattnet av huvudintresset. Det är i alla fall en sanning för mig, och den gäller klar längre än vad de 21 mytomspunna serpentinerna upp för Alpe d´Huez gör.
Givetvis kommer Bassos nuvarande "icke-klubb-tillvaro" göra det svårt för honom att över huvud taget tävla i år, varför jag måste dra tillbaka mitt tips på honom som Tour de France-vinnare. Mitt nya tips lyder istället Alexander Vinokourov, förutsatt att ingen konstig dopingproblematik sätter stopp för honom. Fan, det är ju sjukt att jag ens ska behöva reservera mig mot det. Han kör hur som helst för ett ganska nytt team, som heter Team Astana. Vad jag har förstått, så kanske det inte är det renaste av ProTour-lagen, men jag håller tummarna. In i väggen och upp igen.
Varför kommer just Vinokourov att vinna då? Dels så har han sedan några år tillbaka prickat in topp 10 placeringar på Touren, dels så är han bra uppför och på tempoetapperna, och givetvis har han ett hyfsat starkt lag. Även om detta, rent cykelmässigt, är hans styrkor, så är det inte därför han kommer att vinna. Vinokourov kommer att köra in i gult på Paris gator, just därför att han har en sådan extrem vinnarskalle. Alla som såg när han 2005 solovann på Champs-Elysees, alltså den avslutande etappen på Tour de France, som traditionellt alltid vinns av en spurtare, vet vad jag menar. Attack på attack på attack tills ingen orkar svara!
Det betyder dock inte att mina vinsttips är slut här. Den 12:e maj startar Giro d´Italia, och eftersom vi inte kommer att se fjolårssegraren vinna i år (jopp, det var Basso), har jag tvingats till många och långa sömnlösa nätter där olika kalkyleringar får bli substitut till vila. Tipset lyder hur som helst Gilberto Simoni, team Saunier Duval- Prodir. Han har vunnit förut och placerar sig oftast väldigt högt. Som om inte det vore nog, så har han troligen det starkaste laget med sig till Girot, med bl.a. suveränen Iban Mayo. Med andra ord behöver jag inte sticka ut hakan lika mycket här, som i min Tour-tippning.

Alexander Vinokourov kommer att vinna 2007 års Tour de France!

Gilberto Simoni kommer att vinna 2007 års Giro d´Italia!

Med förhoppning om strid in på mållinjen, samt måttlig användning av EPO - Erik

Rockstjärna

Så, imorgon blir jag rockstjärna, återigen. Du som läsare kanske tycker detta låter lite märkligt, och tankar som "men om man en gång har blivit rockstjärna är man ju det, ungefär som en polis alltid är en polis och en läkare alltid är en läkare". Tankar likt denna visar bara hur lite du vet. Och nej, det här ska inte bli ett inlägg som behandlar huruvida man kan kalla sig för exempelvis polis, även om man är tagen ur tjänst eller av annan anledning inte arbetar som just polis. Detta trots att frågor som rör yrkesidentitet alltid är intressanta och verkligen kan vara värda ett blogginlägg. Och vem vet, det kanske kommer ett vad det lider?
Nej, det här är bara mitt sätt att slå fast följande faktum: Rockstjärna är ingenting man blir, det är någonting man är. Och när man slutar vara det, så är man det inte längre. Läs tills du förstår skillnaden.
Den observante läsaren kan, förutom att fastslå att undertecknad uppenbarligen inte är rockstjärna, utläsa följande: undertecknad har varit där. Möjligen (troligen) inte i känd-över-hela-världen-meningen, men ändå i den meningen att han har fått smaka rockstjärnestatusens sötma, så pass att han vågar uttala sig. Känslan jag far efter är inte lätt att klä i ord. Det kanske inte ens är möjlig. Jag skulle i alla fall likna den i en känsla av total likgiltighet för det egna välbefinnandet. Inte för att det skulle vara oviktigt, utan för att det inte är nödvändigt. Uppskattning utan prestationskarv kanske man kan kalla det, även om det givetvis är en halvsanning. Det är ju just en tidigare prestationen som man får uppskattning för, samtidigt som det finns en förväntan på att denna prestation ska upprepas. Detta kan kanske sägas om allt man utför i yrkesväg, men jag vill inte äventyra magin i rockstjärnelivet, varför jag inte tänker diskutera det mer här.
Hur som helst, det var ganska många år sedan. Så pass många, att det som jag då såg som en fullvärdig väg att gå, numera inte sandas på vintern. Och man vill ju inte bryta benen. Detta hindrar mig dock inte från att lira och ta ett par kalla lite då och då. Ett av dessa då är imorgon, sådär vid nio-tiotiden på V-Dala nation.

Kom och se vad allt handlar om, egentligen - Erik

Döden hägrar

Ja, situationen är givetvis inte så dramatiskt som jag får det att låta i titeln. Det handlar helt enkelt om att jag imorgon får addera ytterligare ett år till mitt liv, vilket i och för sig kan vara trevligt. Och givetvis kommer jag inte nämnvärt närmare min egen död, för räknar man så, är ju faktiskt varje dag ett steg mot det oundvikliga. Min mening är inte att låta melankolisk eller litterärt farligt häftig. Min mening är istället att hjälpa högtidehållandet av minnesdagen till min födelse på traven. Jag är nämligen bra på att missa andras födelsedagar, och jag hade definitivt uppskattat en liten varningens flagga, innan dessa missar.
Så, varsågoda - en varningsflagg (ja, det går bra med retroaktivt uppvaktande). Jag förväntar mig ingenting speciellt, bara det vanliga. Frulle på sängen, att bli framburen på någons axlar så jag skrattande kan peka på alla som inte fyller år, samt en ordentlig fest (okej, en ordentlig fylla...). Alltså precis det som Hans Majestät Konungen troligen önskade att han kunde önska sig.
Som årsspecifik present önskar jag mig både världsfred och att få jobba med barn, men kanske viktigast av allt: jag önskar att mitt 24:e år på den här planeten blir lika välsignat som mitt 23:e har varit.

Tack alla som spelat en roll under det gångna året - Erik

Max Commencal förföljer mig än

Många bloggar brukar vara ganska specifika i vad de behandlar. Det kan t.ex. vara "populärmusik under 90-talet" eller "utilitaristiska boktips". Den här bloggen har också en tydlig specifikation. Den ska behandla livet ur mitt perspektiv, vilket medför att den blir ganska spretig i sina inlägg, just eftersom mitt liv tenderar att vara ganska spretigt. Min förhoppning är ändå att mina små irrläror och plattityder ska tillföra någonting till ditt liv, eller åtminstone till mitt eget. Det här inlägget ska hur som helst handla om val som förföljer oss.
När jag, i mina tidiga tonår, skulle köpa min första "riktiga" tävlingscykel, föll valet på en fransk skapelse av märket sunn. De profilerade sig, dels genom att bygga enormt fina stålramar (det här är alltså på den tiden som aluminium slog igenom), och dels genom att ha lite egna lösningar på sånt som den japanska komponenttillverkaren Shimano redan löste på ett föredömligt sätt. Och tro mig, när man är 14 vill man inte, nej - kan man inte, bara glida med strömmen, varför jag valde just en sunn som tävlingsredskap. Visst, jag har ångrat mig några gånger. Som när bakväxeln slutade fungera under en lerig tävling, och jag fick köra de två sista gyttjiga milen med tre växlar, dvs. framväxeln. Eller när jag återigen stod och bytte packningar på min, ganska ymnigt oljeläckande framdämpare från Obssys. Men ramen, åhh, den ramen. Onaniobjekt för finniga, cykelintresserade tonårskillar. Så fort det började luta uppåt såg de som var med bara ryggen på mig. Ja, det var i alla fall så jag upplevde det...
Som jag har antytt tidigare var dock inte alla komponenter som sunns grundare Max Commencal hade plockat på cykeln av bästa funktion. Det är visserligen en halvsanning. När det funkade, funkade det helt enormt bra, men alltför ofta var inte komponenterna i sitt esse, vilket ledde till att det inte funkade alls. Detta fick jag erfara idag igen, och detta fast jag inte använt min sunn på flera år. Men innan jag går in på det, ska jag presentera ytterligare en liten irrlära.
Jag tyckte (och tycker) att jag hade kommit på hur mitt tämligen fattiga studentliv skulle kunna piffas upp något. Jag har under en tid funderat på om jag inte borde införskaffa mig en längre styrstam till min Bianchi. Eftersom jag givetvis bara kan tänka mig en i kolfiber (á 2500 kr.), så tyckte jag att det vore förnämligt om jag köpte rätt längd på en gång. Det var då det slog mig. "Jag har ju min gamla Rudd-styrstam som sitter på sunnen. Den borde vara i ungefär rätt längd." Själva idén går alltså ut på, att om man använder gamla saker på ett nytt sätt, blir det som om man köper någonting nytt - utan att pröjsa en spänn! Visserligen är min gamla Rudd i aluminium, men den skulle kunna duga tills den där lottovinsten slår in. Sagt och gjort. Lycklig som ett barn på julafton, stod jag framför min Bianchi-racer med insektsnycklar och en extra styrstam i högsta hugg. Bianchis egentillverkade styrstam åkte av med en rasande fart. På med Rudden, och genast såg Bianchin ut som någonting man kan använda i vilket Pro-Tour-lopp som helst. Bara att fästa styret i styrstammen, och sen jävlar skulle det bli åka av!
Tror du att styret passade? All den frustration, som sunn har gett mig genom mina tidiga tonår, slog mig plötsligt och direkt, precis som rödvin kan slå en när man har varit jättetörstig. Jag tyckte fan att Rudden flinade åt mig.
Och visst, jag kan inte lägga skulden på den gode Max. Tydligen använder man sig idag av en förstärkning på styret, vilket Max givetvis inte kunde förutspå 1997 (vilket troligtvis ändå inte hade spelat någon roll). Detta hindrar mig dock inte från att tänka på vad den "alternativa vägen" i olika sammanhang får för oanade och oönskade konsekvenser. Men det kanske är värt det? Sunns fina stålram "revolt" var åtminstone en fröjd att leva med. För att få till någonting riktigt bra, kanske det krävs att man även misslyckas fatalt på andra ställen, alltså någon typ av "balansera ut världen teori"?
Hur som helst, jag måste beundra Max Commencal och andra människor som spelar i samma division, bara för att de vågar göra annorlunda! Stålramen var perfektion in i minsta lödning, samtidigt som Obssys-dämparen var bland det värsta jag upplevt i dämparväg. Sannerligen ingen livskamrat. Det var någon som sa "Om man kan göra någonting på två sätt - varför välja det tråkiga?". Och visst är det så, varför välja vältrampade vägar, när man inte vet vad som finns i skogen? Troligen blir det inte bra, det kanske till och med är farligt. Men när det väl blir bra, så kanske belöningen är värd priset? Jag är glad att jag valde sunn framför de mer ordinära märkena. Inte för att de stunder när det fungerade dåligt, alltså väldigt ofta, utan för de korta stunder när det var perfektion mellan benen.
Max har förresten startat ett nytt märke (ja, sunn konkade...). Cyklarna heter Commencal, och verkar vara tämligen trevliga, icke-ordinära skapelser, som garanterat har en hel del "sunngener" i sig. Jag kanske ska vänta lite med en ny styrstam i kolfiber, till fördel för fransk cykelglädje när den är som bäst!

Nej, inlägget är inte sponsrat... - Erik

2007

Precis hemkommen från säsongens första vårtur på racern, kan jag konstatera följande. Dels är jag inte lika snabb som jag var i somras, och dels är jag betydligt hårigare. Huruvida detta hänger samman låter jag vara osagt, men helt omöjligt är det inte. Det var i alla fall riktigt roligt att ge sig ut på vägarna igen.
För ett tag sedan, fick jag beskriva vad den här bloggen handlar om. Jag ljög ihop en trovärdig historia, där jag bl.a. nämnde att den handlar om cykling. För att inte göra mig till en större lögnare än vad jag redan är, tänker jag därför lite kort beröra detta ämne. Givetvis kanske detta kan ses som ointressant för den som inte är fascinerad av Europas tredje största sport, men det är just därför jag skriver detta inlägg. Men nej, inte för att omvända någon, utan för att det är allmänbildning.
Inlägget tar sin utgångspunkt i ProTour. Exakt vad ProTour är ska jag inte fördjupa mig i, men kort kan det ses som cykelns Champions League. Vad du kanske inte vet, eftersom svenska medier inte har någon speciellt stor bevakning av cykelsporten, är att det från i år finns ett svenskt lag med, unibet.com. Man ska även komma ihåg att det endast finns 20 lag i ProTour, varför detta är riktigt stort - långt större än hur det går för Helsingborg i Royal League, i alla fall om man ser det med centraleuropeiska sportintresserade ögon.
Årets säsong, till vilken rubriken på inlägget syftar, har så här långt handlat om två saker. Den första är svenska medier förhållandevis duktiga på att rapportera om, dvs. doping. Men det är inte så illa som det kanske låter. Det är helt enkelt förra årets skandalsäsong, sett ur ett antidopingperspektiv, som fortfarande håller på att utredas. Officiellt finns det ännu ingen segrare till förra årets Tour de France, då Floyd Landis, som först utropades till segrare, var dopad. Men det är ännu inte helt utrett. Den andra dopingskandalen, som totalt sett var långt större, dsk. "Operation Puerta", är inte heller den utredd. Även om vissa rättsliga instanser har lagt ner den, så fortsätter man att utreda den på andra håll. Flera cyklister och tränare var inblandade, där de två namnkunnigaste cyklisterna var Giro d`Italia-vinnaren Ivan Basso och 1997:s Tour de France-vinnare Jan Ullrich. Vidare var båda några av de absolut värsta konkurrenterna till giganten Lance Armstrong.
Som sagt, i nuläget pågår fortfarande utredningen i vissa länder, även om UCI (Union Cycliste Intrenationale) inte längre utreder det. Eller var det det spanska cykelförbundet som la ner sin utredning? Och framför allt, är det någon praktisk skillnad? Hur som helst, Ullrich annonserade för någon vecka sedan att han parkerar cykeln förgott, medan Basso bytte team, från det hårt antidopingarbetande danska teamet CSC, till Armstrongs gamla team Discovery Channel. I och med den kontrakteringen, ville UCI utesluta Discovey Channel ur ProTour, för det är emot reglerna att kontraktera cyklister som är under dopingutredning. Men Basso var friad av det Italienska cykelförbundet, fast inte från UCI. Jag är inte helt säker på turerna, men di facto så startade Basso Tour of California i en Discovery Channel-dräkt, och laget finns med på UCI:s lista över ProTourlag. Så kan det gå.
Det var det första. Det andra, som hittills har präglat säsongen, är att unibet.com inte har blivit inbjudna till vissa ProTour-tävlingar arrangerade av den franska arrangören ASO, som är en av de största på sitt område. Anledningen till detta är att man har ett spelmonopol i Frankrike, som innebär att bara Francaise des Jeux och PMU får marknadsföra spel. Vad som är lite speciellt i situationen är att just Francaise des Jeux är ett av ProTourlagen. Dessutom har unibet.com kört tävlingar arrangerade av ASO de två senaste åren när de var ett sk. Continentallag (kort är det ligan under ProTour), men då med ett sk. "wildcard". Som att inte det skulle räcka, har unibet.com erbjudut sig att köra i sitt alternativställ, där reklamen är ersatt av ett frågetecken. Nu till det kanske märkligaste i situationen. Så länge jag har följt internationell cykel, har det alltid funnits en stor spelsponsor med, nämligen Lotto. I år heter laget Predictor-Lotto (fd. Davitamon-Lotto), och här gnäller inte ASO. Kanske beror detta på att Predictor-Lotto är ett Belgiskt lag?
För att förstå situationen, måste man se till vilka mål UCI och ASO har. UCI:s uttalade huvudmål är att med ProTour sprida cykel som sport över hela världen. ASO i sin tur är en lokal arrangör, som givetvis vill tjäna kulor. Cykel är en oerhört stor sport i Belgien, Frankrike, Spanien och i Italien, med en enorm medial bevakning. Cykel är inte en stor sport i länder som Sverige. Givetvis ger det större inkomster för ASO att låta lokala lag i en lägre division vara med, så att "rätt" sponsorer syns. Det hela har gått så långt, att ASO bojkottat ProTour. Eller om de hotar med det? Detta är inte helt lätt att hålla isär när våra Europeiska grannar bråkar...
Men men, förhoppningsvis löser det sig. Det jag har skrivit om är ju faktiskt bara baksidan av Europas tredje största sport, och världens bästa!
För att förtydliga detta, ska jag ge några tips på vad man ska hålla ögonen på, i alla all om man vill se en show. För det första har vi några riktigt kul svenska cyklister.
Thomas "Gottland" Lövkvist, supertalang som tippas som Tour de France-vinnare om några år.
Marcus Ljungqvist, som säkert kan upprepa de två senaste årens topp tioplaceringar på VM, som detta år går i Salzburg 19-24 spetember.
Fredrik Ericsson, som visserligen kör i ett Continentallag, men det verkar gå bra. Riktigt bra. Undertecknad har fö. tränat tillsammans med honom under 90-talets slut, vilket gör att det nästan är jag som är proffs...
Olyckligtvis har jag dålig koll på damernas proffsvärld (eller säger det någonting om mediernas bevakning av cykling där det är damer som tävlar..?), men här har vi redan en svensk som är i den absoluta världstoppen, nämligen den dubbla världsmästaren Sussane Ljungskog.
Detta har handlat om landsvägscykling. Jag kanske ska nämna att det kan vara värt att följa fjolårets VM 3:a i XC, Fredrik Kessiakoff, lite närmare. För det kommer även ett mountainbike-VM i Skottland, med start den 3: september.
Avslutningsvis tänker jag, som alla "cykelvetare" tippa årets Tour de France-segrare. Det finns givetvis flera som kan vinna, men förutsatt att inte Operation Puerta stoppar honom (förhoppningsvis betyder det alltså, förutsatt att han inte fuskat tidigare i karriären...) så kommer Ivan Basso att ta hem det. Han har ett bra team, visar allt som oftast storform när det gäller, han har utvecklat sin tempoåkning och är stenhård i bergen!

Med förhoppningar om ett underbart cykelår, och en bättre svensk mediabevakning - Erik

SVT gör det igen

För några år sedan hörde jag en radiointervju men en känd TV profil (jag tror det var Henrik Schyffert, men det får vara osagt). Hur som helst, gav han sin syn på SVT-produktioner, som egentligen gick ut på att han, givetvis lite generaliserat, tyckte att de i grunden var ganska välgjorda, men oftast hade väldigt tråkiga namn, som allt som oftast drog åt att tillhöra kategorin ordvitsar. Det här var en sanning i slutet på 90-talet, åtminstone om man får tro den ovan nämnda TV-profilen, som mycket väl kan ha varit Henrik Schyffert.
Huruvida det stämmer idag låter jag dig som läsare avgöra, men nog flyr tankarna dit när man hör titeln på SVT:s senaste satsning, "Leende guldbruna ögon". Min spontana tanke och tillika inställning till serien var någonting i stil med "kan serien möjligen vara lika dålig som låten?".
Måndagar är måndagar även på TV-fronten, i alla fall i min värld. Detta till trots, valde jag att inte se serien. Nu är läget så, att SVT har en förträfflig hemsida, där de lägger ut gamla avsnitt av alla möjliga program. Jag återkommer till det.
Efter att någon gång på eftermiddagen ha landat i min varelse igen, efter gårdagens bravader, tog jag mig an vad dagen bjöd, och vad jag mäktade med. Samtidigt som eftertexterna till dagens andra Beckfilm rullade, kände jag mig hopplöst uttråkad. Det var i det tillståndet jag gav mig ut för att hitta den perfekta elektroniska vågen, som även denna dag passerade SVT:s hemsida. I min förvirring fann jag mig själv tittandes på det första avsnittet av "Leende guldbruna ögon". Och visst, det är inte svårt att se vilka frågor man vill aktualisera med serien, men som van SVT-tittare lär man sig att köpa även det.
Det här är inte den bästa serien jag någonsin har sett, skådespelet är tämligen mediokert och storyn är väl lite "sådär". Men ändå, jag gillar det på något outgrundligt vis. Vem vet, det kanske du också gör? Det är bara några klick iväg...

Mina TV-måndagar är numera, och i två veckor framåt, mer utav tisdagar - Erik

Medges ej

En frusen, snöig, ung man kommer in i en ICA-butik. Desperationen och tröttheten i hans ögon kan ingen ta miste på, endast nikotin och koffein kan möjligen bota. Dagen har varit lång och hård, flera timmar är bortslösade på lögner som inte ens de mest konspiratoriska personer skulle tro på. Här kommer du som läsare in i berättelsen.
Det har redan blivit mörkt ute, och den svenska vinterbitterheten är på väg att nå sitt klimax. Ett paket kaffe och en dosa snus är medicinen för att rädda kvällen.
- 74 kronor, säger den unga kassören, med en biton i rösten som egentligen talar om att han skulle göra vad som helst för att slippa sitta här.
Med en av kyla och avsaknad av diverse kemiska livsämnen darrande hand, drar den unga mannen sitt VISA-kort genom kortläsaren. Han slår koden, som i det närmaste kan representera en nyckel till ett friare liv.
- Det står "Medges ej" förklarar kassören, precis som om den unga mannen inte kan läsa själv.
Och det är väl klart som fan att det inte medges. För varför skulle det göra det? Tankarna åker karusell i den unga mannens huvud, och landar likt ett Boeing-plan på en väl upplyst landningsbana. Var det värt det? En flaska halvblaskigt vin för 200 spänn, på en middag som ändå var trevlig? De tre sista ölen varje kväll på krogen? Allt dekadent kollektivt smygsupande när det vankas samkväm? Svaret är givet, inte för att det är det bästa, utan för att det är det enda. Självklart var det värt allt! Livet levs utanför det fort där man är inlåst. Det är åtminstone den sanning som han väljer att tro på. Men det finns ett problem. Egentligen inte för den unga mannen, där har svart blivit vitt. Problemet ligger i kassörens blick, när han tittar åt den växande kön, samtidigt som han projicerar förklaringen till varför de får stå där. "Det är inte mitt fel, det har bara uppstått ett litet problem här, som jag rimligen inte kan råda över. Mannen här har nämligen inga pengar att betala med..."

I väntan på CSN - Erik

Göta Kanal 2 - kanalkampen

Jag är ett stort fan av svensk film. Det var en sanning fram till den 6:e februari 2007. Det här blogginlägget är inte alls tänkt att handla om det här, men eftersom jag även är ett fan av de lite längre blogginläggen, samt att detta är en viktig upptäckt i mitt liv, så kommer jag avhandla detta innan jag kommer in på min egentliga poäng.
Jag har inte sett filmen som titeln anspelar på, och kommer antagligen och troligtvis inte heller att göra det. Framför allt beror det på att den har fått så dåliga recensioner, men det faktum att jag har sett ettan ligger också till grund för detta beslut.
Efter att ha genomlidit en tråkig höstdag, som så småning om ledde mig in på en om möjligt ännu tråkigare höstkväll, tänkte jag i ett försök att liva upp tillvaron se en svensk film. Valet föll på Göta Kanal. Val och val förresten, det faktum att jag kan alla Lasse Åberg-filmerna mer eller mindre utantill, samt att mina föräldrar, vilkas boning detta utspelar sig i, hade Göta Kanal på sin inspelningsbara DVD, ledde mig fram till detta "val". Hur som helst, jag såg filmen och funderade sedan en stund på om ställningen till duschdraperiet skulle klara av min vikt just i det ögonblicket när man låter pallen vicka. Då den troligtvis inte skulle hålla, bestämde jag mig för att jag inte gillar all svensk film. Gott så.
Men vad hände egentligen den 6:e februari 2007? Jag lämnade tillbaka Seinfeldt-boxen, säsong tre, och fick tillbaka min DVD-box som heter Sällskapsresor, som under nästan ett år bott hos två polare. Några dagar senare hade jag återigen sett alla fem filmerna och kunde bara konstatera; jag gillar inte svensk film. Detta bör förklaras ytterligare. Jag gillar alla fem filmerna i boxen Sällskapsresor, men inte för att de är svenska. Jag gillar de för att de är så fantastiskt skickligt gjorda. Kan hända har de inte det bästa skådespelarna, inte det snyggaste fotot, inte de mest intressanta karaktärerna, men likt förbannat är det några av de bästa filmerna jag har sett (givetvis med rangordning, bäst till minst bäst: Snowroller, Sällskapsresan, SOS, Golfaren, Hälsoresan). Det här är inte bara roliga filmer, det är även världens bästa familjefilmer (med begränsningen att jag endast kan bedöma de filmer jag har sett, samt att jag inte vet om, och i så fall hur, översättningar har gjorts). Många försök att utmana dessa har gjorts, och så vitt jag kan bedöma, så är det egentligen bara ett som lyckas, Sunes sommar (och julkalendern, om man får räkna in den?). Det alla dessa filmer gör, är att de lyckas underhålla hela spannet, från sådär 7-åringar och upp till stjärnstopp. Jag mins att jag såg Sunes julkalender tillsammans med min farsa, och han skrattade på de mest underliga ställen, medan jag var ordentligt road av när pappa Rudolf började brinna i byxorna under "Stilla Natt". Det min farsa skrattade åt var givetvis pappa Rudolfs ständiga försök att leva upp till föräldarollen, och hans ständiga misslyckanden. Kan tänkas var igenkänningsfaktorn hög? På exakt samma sätt fungerar Sällskapsresor. Detta gör dessa filmer till tydligt livstolkande filmer, men inte bara för vuxna, även om det kanske blir tydligare där. Speciellt Sune-filmerna har samma livstolkande kvalitéer, fast för barn. Det kan vara inslag av misslyckande, kärlek och kampen mellan gott och ont. Det sistnämnda är väldigt skickligt gjort, då det även problematiserar den svart-vita bilden av gott och ont. Esset ägs ändå av Sällskapsresor, speciellt de två tidigaste filmerna, som arbetar i ett tydligt avgränsat rum, dvs. semester. Här kan t.o.m. den mest depraverade teologstudenten finna frid, framtidshopp, och ro.
Innan det här kan klassas som en recension, eller ännu värre; ett reklamjobb, ska jag lämna mitt dribblande med några bra filmer, som samtliga råkar vara svenska, därhän. Istället ska jag ägna några rader till min egentliga poäng.
Vi har alla olika kanaler ut i den mediala världen. En kanal, likt den här bloggen, är en enkel, trevlig, och framför allt gratis sådan. Problemet är bara att synas, om man har det som ett självändamål. Just den här gången är mitt mål att nå ut, men inte för att propagera svensk film. Inte ens för att visa på det geniala i filmerna som jag tidigare pratade om (dit räknas givetvis inte Göta Kanal 1 och 2), även om man kan tro det. Nej, min poäng är istället att sälja min kompis. Gå in på hans My Spacesida och lyssna! Gör du inte det, kan du falla offer för min nya raggningsreplik:

"Har du inte hört Micke? Häng med hem till mig, så kan vi lyssna lite. Du vet, det är min polare..."

Tillfredsställelse finns varken i prickar eller sträck

Sanningen, den yttersta, vid tidens slut och allt det där återfinns i titeln på dagens blogg. Tillfredsställelse finns varken i prickar eller sträck. Jag talar givetvis om den vokaliserade, gammaltestamentliga hebreiskan.
Jag brukar undvika att blogga om värdelösa saker, men den här gången går det inte att hålla all värdelöshet inom mig. Jag, som inte är det minsta värdelös - tvärtom. Jag ser mig själv som en högst värdefull varelse, som av någon outgrundlig anledning tvingas, mot min vilja, att utstå total värdelöshet. Det är en rätt intressant tanke, en tanke jag gärna tänker mer kring. Det är däremot inte tanken på hur en nif´al-form egentligen ska se ut. Under den gångna terminen har jag fått utstå mer förnedring än vad en människa bör få utstå under en livstid. Det är givetvis inte en objektiv sanning, men likt förbannat är det en subjektiv dito. Och ändå är jag knappt halvvägs. Hittills har hebreiskan gett mig följande: jag har på ett första parkettaktigt sätt fått inblick i vad man menar med Jesu lidelse och ut över det har ord som glädje och verklighetsflykt fått helt nya innebörder för mig.
Jag vill återigen påpeka att det här är ett klagans inlägg. Men; får du chansen att injicera fullständig och absolut kunskap i detta vedervärdiga språk, så be de dra åt helvete och satsa på heroin istället. För hebreiska är aldrig värt risken...

Trött, uppgiven och snart tentapluggandes. Igen... - Erik

Nyckeln till mitt hjärta

Det är inte sällan som jag påstår någonting i stil med "det här är fan årets bästa platta". Nu menar jag inte nödvändigtvis att jag, genom det uttalandet, har koll på årets alla plattor. Ibland kan det t.o.m. vara så att jag egentligen håller någon annan av årets skivor högre. Nej, uttalanden av den här typen ska istället förstås som ett mycket högt och gott betyg.
Hur som helst, jag är beredd att lägga ytterligare en till skiva i högen av årets alla bästa plattor. Skivan ifråga är Stefan Sundströms relativt nysläppta, med det tilltalande namnet Fabler från Bällingebro. Skivan som sådan är oerhört vacker och har en stark naturprägel, nästan som om allas våran Sunken hade gått och blivit lite utav en sentimental mysgubbe. Lyckligtvis är detta inte fallet. Det finns, som vanligt, en stark samhällskritisk underton som går genom hela skivan. Eller som Sundström själv uttryckte det i SVT:s morgonsoffa "nu är det klass mot klass". Det uttalandet fällde han egentligen inte om sin egen skiva, men jag tycker att det är så pass bra att det kan få stå för skivan också.
Jag har under de senaste veckorna (eller kanske månaderna - vem håller reda på sånt?) ständigt propsat på att få spela skivan för mina nära och kära, som av någon outgrundlig anledning aldrig riktigt lyckats förstå hur bra den egentligen är. Vad det beror på vet jag inte, men en förklaring kan kanske återfinnas i påståendet "Erik, jag är inte lika fattig och deprimerad som du är", som en polare till mig så fint uttryckte det. Och visst, om man måste vara fattig och deprimerad för att förstå storheten i Fabler från Bällingebro, så kanske det kan vara ett pris som är värt att betala. För precis så bra är den!
Vidare går inte en Sunkenplatta förbi, utan att man får en ordentlig dos av just Stefan Sundström. Det kanske låter ganska självklart, men det bör ändå pointeras. I dagsläget, där var och varannan artist får sina låtar färdigskrivna av Max Martin, är det oerhört skönt med en skiva där artisten i fråga är medverkande genom hela skivan, hela vägen från låtskrivandet till den slutmixningen. Och detta märks väldigt tydligt när det handlar om Stefan Sundström. Har man även möjligheten att se honom live (vilket undertecknad har gjort två gånger sedan skivsläppet...) växer skivan till att bli någon typ av helhetsupplevelse. Varje gång "En näve näring" snurrar igång i cd-spelaren, flyttas jag tillbaka till det svettiga golvet på Debaser eller till det inte lika svettiga Katalin. Ett rus går genom huvudet, precis som det gör efter en lyckad förfest och som på beställning dras mungiporna upp mot öronen. Mitt hjärta exploderar... Om priset för allt detta är att vara deprimerad och fattig, så är det ändå ett lågt pris. För det är bättre att var just deprimerad och fattig i grupp, än att vara det själv. Och om Stefan Sundström ingår i gruppen, då är det jävligt bra.
Visst, både du och jag är väl medveten om följande: det är möjligt att just jag gillar skivan så mycket, bara för att den framkallar fina minnen (om än ganska dimmiga). Det är fullt möjligt att så är fallet och jag vill understryka att jag inte är en objektiv recensör. Men vad spelar det för roll? Om skivan endast blir såhär bra i kombination med liveframträdanden, vad väntar du på i så fall? Köp skivan, samtidigt som du fixar en biljett till nästa spelning. Det är inte bara ett enastående bra tips, det är din förbannade skyldighet...
Här finner du nästa spelning.

Deprimerad och fattig, men framför allt: leendes - Erik

Länkar...

Jag är inte ensam! Det slog mig senast för några dagar sedan (även om det inte var första gången). Ibland har man inget att göra, och då surfar man planlöst runt på den nästan oändligt stora vågen av ettor och nollor. Jag tror det är vid dessa tillfällen som du kollar om jag har skrivit någonting vettigt här (det är i alla fall vad jag brukar göra). Just det kan jag inte garantera, men jag vet att andra har gjort det. Därför tänkte jag lägga ut några länkar till bra, kul, smarta, läsvärda eller bara andra sidor på den största av vågor. Länkarna ifråga går till alla möjliga sidor, och jag gör inte anspråk på att ge dig en surfning i någon speciell genre. Det finns dock en sida som är bättre än alla andra, men den håller jag för mig själv. Varför? Troligtvis för att jag är ett sådant under av integritet, men kanske även för att jävlas lite med dig.
Hur som helst, se dessa länkar och det här inlägget som mitt bidrag för stunden till ett mer värdigt och meningsfullt liv av sysslolöshet.

• Västerås stifts hemsida. Det bästa av stift, men kanske inte den bästa av hemsidor.
• Radioheads hemsida. Inte den bästa av gruppens hemsidor, men den snyggaste och smartaste.
• Sunkens egna, och oerhört personliga, hemsida. Orkar man bör man läsa i gästboken, där han även skriver lite själv. Han har givetvis även en myspacesida, som är väl värd ett besök.
  
• Kjell Höglund i massor. Kanske bara för fans, men är man det (vilket varje person med självaktning bör vara) är det riktigt mysigt.
  
• Nina Ramsbys myspacesida är kanske inte så upphetsande. I alla fall inte förens låtarna har laddats in... Hon har gjort lite grejer med Martin Hederos, kanske mer känd som den eminenta pianisten från the Soundtrack of Our Lifes.
  
• Två kul bilddagböcker. Den ena är nog mest kul, den andra är både kul och snyggt fotad.
  
• Genom den här lobbyinggruppen ska jag vara med och förändra världen. Ett varningens finger dock, eller snarare två. Det första fingret pekar på att sidan är under konstruktion, det andra på att det kan råda en viss åldersgräns. Eller..?
  
• Till sist, för alla inbitna Dylan-fans. En sida som mycket väl kan fungera som en bibel för er som behagar. Den har även ett mycket rikt länkarkiv.
  

Med en förhoppning om att nattens timmar ska kännas lite kortare - Erik

Lugnare vatten

Den suveräne Kjell Höglund fortsätter meningen med "makligare sjö". Jag tror att den låten ska tolkas visionärt, dvs. att låten handlar om en önskan om att vara någon annanstans. Det är i alla fall det som jag får berättat för mig när jag idag lyssnar på den. Det beror antagligen på att jag definitivt skulle behöva besöka de lugnare vattnen och den makligare sjön. Kanske inte för alltid, men för ett tag. Att få leva i fullständig harmoni har aldrig tilltalat mig så mycket, eftersom jag anser att det är på de stormiga haven som det händer saker. Både rent konkret, men även med den egna personen. Nu har jag kommit till en plats, eller en punkt om man så vill, där utveckling inte längre är möjlig. För att jag ska få ut någonting av alla de stormiga haven, behövs en förändring. Det är den jag söker i den makligare sjön. Visst, rent teoretiskt kan förändring komma även på hav där det blåser orkan, men frågan är om det är värt risken. Man vill ju inte drunkna...
För övrigt vore det skönt att få andas ut lite, att i lugn och ro få guppa omkring i en liten optimistjolle på Mälaren en sommarkväll. Själv, utan mål, men definitivt med mening. Men - jag känner mig själv så bra att jag vet hur jag fungerar. Jag skulle inte stå ut, åtminstone inte någon längre tid. Ju mer man lever, desto mer behöver man av livet för att känna att man lever. Livet är på det sättet som en drog. Frågan är bara om det går att överdosera det?
Hur som helst, jag vet mycket väl vad jag borde göra. Lika väl vet jag att det inte kommer att hända. Jag är ingen segelkille. Jag gillar snabba motorbåtar. Jag väljer orkanen före den makligare sjön.

Lugnare vatten, makligare sjö
och vid horisonten Lycksalighetens ö
vågorna häver sig i tysta, tunga kullar
havet är en moder som förbarmar sig och rullar
(Kjell Höglund)

Vi syns på havet, vilket väder det än må vara - Erik

The Opposite of Rock n´ Roll?

För att du ska kunna följa med i det här blogginlägget så måste vi enas i några fakta, som för mig är självklara. Det första av dessa fakta, är att rock n´roll är häftigt. Jag tänker i detta fall inte främst på Jerry Lee Lewis rock n´ roll, utan snarare på vad det utvecklades till, dvs. Dylan, Rolling Stones m.fl. "Rock" kanske skulle vara ett mer passande namn, men när artister och band, hela vägen från Avril Lavigne till Millencolin, kallar sin musik för rock, så blir den termen aningen missvisande.
Det andra faktumet jag ska slå fast är att det är häftigt att ha solglasögon i allmänhet, och att ha det inomhus i synnerlighet. Detta leder till att det är rock n´ roll att ha solglasögon, och då i synnerlighet att ha det inomhus.
Rock n´ roll (hädan efter R n´R) förknippas med flera saker. Den aspekt jag ska gå in på är inte musiken, utan stilen och medvetenheten.
R n´R var på 50-talet, och är än idag, ett utmärkt sätt att göra revolution på. Jag tänker på en individrevolution, som oftast framställs som en revolution mot vuxenvärlden. Det är egentligen en halvsanning, då det finns otaliga "vuxna" som fortfarande gör den revolutionen (Mattias Gardell, professor vid Uppsala Universitet i jämförande religionsvetenskap är ett lysande exempel på detta). Men vad handlar då den revolutionen om, om det inte är mot vuxenvärlden. Jag tror att det handlar om en revolution mot en etablerad värld, världen så-gör-alla-andra (som fö. är en medial värld). Att den framställs som en vuxenvärld beror nog främst på att R n´R-revolutionen i de allra flesta fall går att jämställa med den så kallade tonårsrevolten. Men i de allra flesta fall är inte i alla fall. Det är viktigt.
Vad är det då som står i motsatts till R n´R? Det visste inte jag heller, tills för ungefär en vecka sedan. Jag satt som vanligt på våran institution och undrade vad de där jävla prickarna och sträcken betydde (jepp, jag läser GT-hebreiska) när Mattias Gardell, iförd mörka solglasögon, passerade mig. Då slog det mig. Några dagar tidigare hade jag suttit och gjort ungefär samma sak, på ungefär samma ställe. Den gången var det inte Gardell som passerade mig, utan en helt vanlig student. Hon var dagen till ära iförd cykelhjälm, och detta inomhus...
Detta har tvingat mig till tankar om varför det är häftigt att ha solglasögon inomhus, och varför det inte är häftigt att ha sin cykelhjälm inomhus. Egentligen så fyller ju både solglasögonen och hjälmen bäst sin funktion utomhus. Tänker man i dessa banor, så är antingen båda bärandena häftigt, eller ohäftiga. Eftersom jag har en tämligen klar ståndpunkt i den här frågan, så behövde jag ett annat synsätt, som bättre passar mitt syfte. Som jag ser det, så handlar det helt enkelt om vad dessa bäranden sänder för signaler till andra människor. Vad är det som är så provocerande med att bära solglasögon inomhus? Eller med att bära cykelhjälm? Jag börjar med solglasögonbärandet. Jag tror att det människor uppfattar som provocerande, är att man inte ser ögonen på personen i fråga, vilket egentligen betyder att man inte riktigt ser hela personen. Det döljer sig någonting bakom solglasögonen, antagligen ett par ögon, men man kan inte helt säkert veta. Detta applicerar vi direkt på personen, vilket medför att även personen med solglasögonen automatiskt döljer någonting. Detsamma gäller den som har sin cykelhjälm på sig inomhus, fast tvärt om. Vi ser direkt att det här är en person som inte chansar, som inte vågar leva "där ute", och som på ett nästan fundamentalt sätt värnar om sitt eget liv. Om detta kan vi visserligen inte veta någonting. Men vi fyller på, för att få ihop våran verklighet. Kanske hade både Gardell och den kvinnliga studenten bara glömt att ta av sig sina utomhusattiraljer, kanske inte. Egentligen spelar det ingen roll, jag har redan fyllt på så att min verklighet ska gå ihop. Gardell hade solglasögon för att visa hur R n´R han är (detta är i min värld någonting positivt) och den kvinnliga studenten valde att behålla sin cykelhjälm på huvudet för att inte riskera någon oturlig skallskada.
Varför fyller jag på såhär då? Jo, för att det ska tjäna mina syften. Jag tycker mig kunna se en försiktighetstrend i vårat fysiskt överbeskyddade samhälle. Sannolikheten att man ska slå sig illa när man cyklar utan cykelhjälm är förhållandevis liten. Men visst, det finns en risk. Här kan man dra upp otaliga exempel, men jag väljer att inte göra det utan går direkt på själva poängen. Det är bra att vara försiktig, att titta åt båda hållen när man på fyllan bestämmer sig för att gå över en motorväg, men det finns även en baksida av försiktighet som det sällan talas om i "försiktighetsdebatten". Att inte våga chansa gör att vi förminskar våran värld. Det ingår faktiskt i livet att man slår sig, misslyckas och gör saker som är direkt farliga. Visst, det går att undvika nästan allt farligt, men då blir smörgåsbordet av liv reducerat till några hårdbrödmackor med mjukost. Jag kan inte tänka mig att leva så. Jag vill ha allt, från dumma fyllegrejer till farlig offpistskidåkning. För att komma dit, för att våga det, måste jag "vardagschansa" också. Det kan tex. vara att välja solglasögon framför cykelhjälm. Gör jag inte det blir steget för stort, från vardagen, till de där ögonblicken när man verkligen lever. Jag tror att det är den delen av R n´R som jag verkligen sitter fast i.
Nu ska inte detta inlägg ses som en uppmuntran till att bli tanklös. Jag använder alltid cykelhjälm när jag tränar, skidhjälm när jag åker skidor och bälte när jag kör bil. Avsikten med inlägget är istället att tvinga dig till reflektion kring vad du gör och varför, samt upplysa om vad som kan bli en oönskad effekt av ett tanklöst hjälmbärande.
Men vad har det att göra med solglasögon och R n´R? Väldigt mycket, faktiskt. Medvetenheten inom R n´R, som jag nämnde i början, handlar delvis om det här. Att välja det farligare alternativet, bara för att det går. Det gör att när en verklig fara dyker upp, är man bättre rustad för att hantera denna. Om man lever då, vill säga. Med största sannolikhet gör man det...
Vad gäller kopplingen till solglasögon är den klart enklare, om än mer komplex. Solglasögon är klart snyggare och häftigare än cykelhjälm. Eller som mannen på bilden utrycker det:

I got my dark sunglasses
I'm carryin' for good luck my black tooth
Don't ask me nothin' about nothin'
I just might tell you the truth

Dekadens

Ibland blir jag berörd av låtar. Ibland bara av texten, ibland bara av musiken och ibland utav helheten. Oftast heter författaren till låtarna Bob Dylan, men det händer även att någon psalm får huden att knottras. Igår blev jag också berörd, men det var varken en psalms eller Dylans förtjänst.
Jag tror att alla har någon eller några låtar som får en att bli på partyhumör. I mitt fall är det en ganska stor samling med låtar som får mig på det humöret, där några artister är klart överrepresenterade. I rätt sällskap kan Dylan vara en stämningshöjare, men även artister som Stones och Cash står högt i kurs. Det här blogginlägget kommer dock inte att handla om dem. Det kommer istället att handla om en ständigt återkommande man på våra förfester, nämligen Kjell Höglund.
Tiden då jag kom i kontakt med hans musik var en tid av högfrekvent förfestande, vilket har medfört att mitt första intryck av hans musik är aningen... berusat. Kul är en underdrift; politisk och samhällelig satir tillsammans med alkohol och folk som har ganska lika åsikter som jag själv. Partystämningen kommer som ett brev på posten. Eller nej, som ett meddelande på msn (efter att ha behövt vänta på min kurslitteratur känns den liknelsen mer ärlig). Men att Kjell Höglund skulle kunna tilltala mig på något annat, mer känslomässigt plan, har varit högst osannolikt. Den uppfattningen höll tills igår. Lagom berusad på en i raden av förfester fick jag se videon till en av Höglunds låtar, en låt som jag har hört oräkneliga gånger. Hela min bild av låten, artisten och djupet i personen Kjell Höglund förändrades.
Jag tror att man måste känna igen sig i en låt för att den ska beröra, samtidigt som formen på låten måste tilltala. Kanske är det just därför som jag aldrig har förstått hur bra Tupac Shakur är eller varför folk verkar identifiera sig men 50 cent? I det här fallet, dvs. Höglund-fallet, stämmer dessa båda parametrar perfekt. Eller som Dylan uttrycker det: "it pierced me to the heart". Låten jag pratar om är "Man vänjer sig". Jag tar mig friheten att lägga in en liten länk till låten med videon här. För att förstå resten av mitt inlägg, bör du kolla på den innan du läser vidare.
Att känna igen sig var det ja... Ofta hör man låtar som man kan spegla sig i, men det är relativt sällan som videon till den låten (i den mån det finns någon) faktiskt lyfter speglingen. Jag tänker inte vara så utelämnande att jag går igenom exakt vad som känns mest träffande, utan tänker istället skriva lite om två olika spår som finns i både låten och videon. Dessa två hänger samman, och för ordningens skull börjar jag med det mest grundläggande. Det är en fråga oerhört viktig fråga som ställs ungefär så här: Vänjer man sig, eller får man lov att vänja sig?
Men är det inte samma sak? Nej, det finns en väsäntlig skillnad mellan att omedvetet vänja sig, och att faktiskt bli tvingad till att göra det. Visserligen blir vi alla kanske tvingade till att vänja oss, men det brukar inte kallas för det. Man brukar tala om att bli socialiserad. I socialiseringen ingår allt från att fatta att vi har högertrafik till att lära oss att man inte ska mörda varandra. Men det är inte den socialiseringen som Höglund pratar om. Han pratar om att vi vänjer oss vid att vi lever i ett kallt samhälle där det faktiskt bara är jag själv som räknas. Resultatet av det hela blir att om alla lever så, utan att våga visa svagheter eller ge av sig själva, blir det omöjligt att ens leva själv. Känns det igen? Om inte kan det vara värt att betrakta textraden "Så blir det fredag i alla fall, man super lite håglöst och på lördagen går man ut i parken och unnar sig en pizza". Utan att lämna ut mig själv måste jag påstå att det är träffande. It pierced me to the heart så att säga... Är det livskvalité? Har man lyckats med det goda livet då?
Den andra spåret ska jag ta upp nu, och det handlar om vad som händer med mig när jag får lov att vänja mig. Genom hela låten finns en känsla av vanvett och mental ohälsa, som stegras mot slutet. Det faktum att vi gör allt för att undvika blottning inför varandra, leder till att vi stänger mer och mer inne i oss själva. Det finns inte många ventiler att släppa ut det genom. "På kvällen kommer gråten, det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig verklig." Det är en ventil. En annan är alkohol. Jag nyttjar båda dessa ventiler flitigt, så se nu för allt i världen inte det här som ett försök till moralisering. Som i alla mina inlägg, så har även detta mer en upplysande karaktär. Tvång leder i regel till en känsla av maktlöshet. Vissa tvång lyckas vi hantera relativt bra. Vi kör bil på höger sida och mördar oftast inte varandra. Att yrkesarbeta är ett annat tvång där många av oss lyckas så fenomenalt bra att vi bygger hela våran person kring det. Men tvånget att aldrig få säga det som faktiskt betyder någonting är ett tvång som många av oss har svårare att hantera. Dessa tvång kanske skulle kunna sammanfattas i oskrivna lagar? Eller i vett och etikett, eller varför inte i ordning och uppförande? Som akademiker får man lära sig att man inte vet någonting, eller i alla fall nästan ingenting. Det är ändå märkligt att jag vet, av hela mitt väsen, att jag inte ska fråga personen som står framför mig i kön på ICA vad meningen med livet är.
Nu rann tankarna iväg lite. Det här var inte riktigt vad jag tänkte att inlägget skulle handla om, men det får stå kvar ändå. Min poäng är den här. Jag har inga som helst problem att leva som personen i videon gör, förutsatt att jag har valt det själv. Men det är inte ok att välja det livet för att jag inte vågar bryta mönster som jag har socialiserats in i. Håller du inte med får du gärna bli arg och skriva någonting.
Slutligen, vem är mest dekadent, midsommarfiraren eller mönsterbrytaren?

Förvirrad, gråtfärdig och bakfull.